Blodlokan

Louise Boije af Gennäs, en av Sveriges främsta dramatiker och författare, har skrivit sin första thriller. Det gör hon väldigt bra. Jag som älskade ”Stjärnor utan svindel” känner igen en del, som de starka kvinnoskildringarna, kontrasterna mellan stad och land liksom möten över klassgränserna. Hon väjer inte heller för samhällskritiken utan tar det här till en ny nivå.

9789188545732_200x_blodlokanVi ser allt utifrån Saras ögon. Hon är en ung kvinna som nyligen drabbats av fruktansvärda trauman i form av en våldtäkt och sin pappas tragiska död i en brand. Detta och senare händelser gör att hon tvivlar på sig själv. Vad är sant? Vem kan hon lita på? Detta grepp med den opålitliga berättaren känner vi igen från bland annat ”Kvinnan på tåget”, men det fungerar bra även här.

En röd tråd är en rad historiska händelser det senaste halvseklet däribland Palmemordet liksom olika politiska skandaler. Boije af Gennäs gifter på ett spännande sätt ihop verkligheten med fiktionen. Här finner jag likheter med Christoffer Carlssons ”Mästare, väktare, lögnare, vän”. Även jag själv använder greppet i ”Fredsdrottningen”.

Stundtals känns intrigen väl fantasifull, kanske mycket för att det bara är första delen i motståndstrilogin. Även om vi får vissa svar i slutet lämnar ”Blodlokan” många frågor obesvarade. Så nu väntar jag på nästa bok… =)

Advertisements

På spaning i Paris

Det är inte lugnet som inspirerar på Café de Flore. Även mitt på eftermiddagen är det full fart och livliga, välljudande diskusioner över de rödklädda stolarna som behållit samma art deco stil sedan Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir satt här.

IMG_0362Hovmästaren rättar till glasögonen efter att ha rättat till en av de många männen i vit skjorta och svart väst som är på hugget och ofta står i kö utanför skrubben till kök där kaffet tillreds, sallader och champagne tas fram.

Till mig kommer en karaff vatten innan jag ens hunnit titta på menyn, vilket behövs denna dag när solen gassar. Jag hade hoppats möta våren i Paris. Kunde inte tro, då det nyligen snöade här, att det skulle vara som svensk sommar, minus regnet.

På Café de Flore finns inga böcker och heller inga hyllor som hos sin lika ikoniska granne, Les Deux Magots, där Djuna Barnes och hennes vänner i Paris litterära kretsar hade sitt andra hem. Däremot hörs ingen musik då det intellektuella utbytet ska stå i centrum.

Det sägs att caféet fortfarande är populärt bland författare, men här märks också att det ligger i Paris modekvarter, bredvid Louis Vuitton. Många gäster är chickt och stilrent klädda utan att rädas glada färger.

När jag ska beställa en café au lait och en croissant som legenden säger Marcel Proust levde på, stöter jag på patrull. Croissanter hör frukosten till och är slut, men de har rostat bröd. Jag prövar det och minns min barndoms frukostar. Även då var smöret för hårt, om det inte tagits ut i tid.

Simone hade rätt, det går att skriva på Café de Flore. Runt omkring mig pågår livet och mycket av litteraturen föds i ett sorlande nu. Antingen inåt, av egna tankar och minnen som väcks, eller utåt av sådant som händer runt författaren som lär sig att bli en allt skickligare observatör.

Då händer det, en kortklippt parisare i en löst sittande tröja tar fram anteckningsboken och skriver några rader. Om vad? Det vore ofint att snoka, men kanske några oförglömliga rader; L’homme est défini comme un être humain et une femme comme une femme – chaque fois qu’elle se comporte comme un être humain, elle est censée imiter le mâle (ur Det andra könet).

Caféet delar ut ett årligt pris, prix de Flore, till en lovande författare som förutom pengar berättigar till ett glas vin – varje dag under ett år. Jag undrar om det gör skrivandet lättare eller svårare.

Själv dricker jag ur det sista av kaffet och njuter av att ha varit här. En i raden av alla som önskat fånga mänskligheten med sin penna.

Årets bästa böcker (som jag läst 2017)

Årets läsning och lista har ännu mer än tidigare år ett tydligt tema; starka kvinnor som driver handlingen och männen mot den dramatiska, våldsamma upplösningen. Och så några undantag, bland annat en brännhet fackbok som nominerades till Augustpriset.

Bubblare: Prio ett av Emelie Schepp
Den enkla sanningen av Mark Johnson

10) Smärtans hus av Jo Nesbö
Nesbö har i likhet med femman ett språk som i sig gör det spännande att läsa. Vissa scener är fantastiska och intrigen bra, men kanske har tiden runnit ifrån boken som skrevs 2002. Vissa karaktärer känns också allt för stereotypa. 

astragal9) Astragal av Albertine Sarrazin
Inledningsvis blir jag knockad, av Patti Smiths förord, av Sarrazins språk, men mest av attityden – wow. Berättelsen är delvis självbiografisk och börjar med att hon flyr från fängelset. Sedan tappar den fart och det blir väl mycket av hennes väntan på sin älskade Julien. 

8) Brandvakt av Sven Olov Karlsson
En fackbok spännande som en deckare med en död och flera tänkbara skyldiga. Markberedaren? Skogsbolaget? Räddningsledare som gjorde felbedömningar? Eller någon annan som kunde gjort oss mer redo för denna väldiga skogsbrand som härjade i Västmanland 2015.

7) Jerusalem del 1 av Selma Lagerlöf
En svensk klassiker där denna första del utspelar sig i byn Nås i Dalarna i slutet på 1800-talet. Genom skicklig gestaltning skildras en grupp människor mitt under väckelsen i spänning mellan Jerusalem och hembygden, mellan uppbrott och trygghet. 

6) Liv av Mikaela Bley9789175037554_200x_liv_pocket
TV4-reportern Ellen Tamm drabbar mig i klass med Therese Bohmans kvinnor. Hon bryter också med normer på ett liknande sätt. Efter ett sammanbrott tvingas Ellen till föräldrahemmet, slottet Örelo på landsbygden. Intrigen är bra med de rätta vändningarna, men får något av upprepning över sig och det blir mycket att reportern tjatar på sin poliskontakt att berätta saker.

5) Inland av Arne Dahl
Katt och råtta-leken fortsätter i andra delen av Dahls nya serie. Jag imponeras av språket, karaktärerna, vändningarna och de skickligt utplanterade villospåren. Det blir dock allt för konstruerat på slutet. 

4) Annabelle av Lina Bengtsdotter
Hyllad debut som även jag gillade. På samma tema som “Liv”. Det som sticker ut är atmosfären, hur väl Bengtsdotter fångat känslan att komma tillbaka till den där platsen och hur beteenden går i arv.  

3) Älskaren av Marguerite Duras
Jag inser att de flesta av böckerna på listan är nära besläktad med någon annan och att komplicerad kärlek ofta hamnar högt upp på mina listor. Så även i år. I Duras klassiker är det relationen mellan dottern och den manlige älskaren, eller snarare mellan dottern och hennes moder. I likhet med listans etta vänder och vrider Duras på frågan om makt i relationen, vem som förför eller förstör för vem. 

97891462336022) Husdjuret av Camilla Grebe
Årets kriminalroman blev också min favorit i genren. Grebe tar det “Liv” och “Annabelle” gjorde riktigt bra ett steg längre. Porträttet av den återvändande polisen Malin är starkt, men det som får berättelsen att blomma ut är Jakes personlighet, Hannes olycka och hur det som sker i denna avkrok har bäring på oss alla. 

Trumvirvel…

1) Aftonland av Therese Bohman
En av mina favoritförfattare är tillbaka med en riktig understrykare. Huvudpersonen är äldre och har en Position; professor i konstvetenskap, men ensamheten gestaltas lika hjärtskärande som i “Den andra kvinnan”. Och tillfälligheten i den lycka som uppstår. 

Not 1: Jag har såklart läst min egen “Fredsdrottningen”, men i ett utslag av ödmjukhet väljer jag att inte ta med den på listan.

Not 2: Tidigare års listor finns att läsa här.

Brandvakten – het kandidat till Augustpriset

Sommaren 2014 svettades vi i takt med att gräset blev allt brunare. Det var torrt som fnöske. Ändå pågick markberedningar långt in i Västmanlands skogar. Markberedningar leder ibland till gnistor och även små bränder. Entreprenören tömde brandsläckaren, men den här gången räckte det inte.

brandvaktenElden kom att bli en av Sveriges största någonsin. Många skadades och 30-årige Robert Svensson dog. Vem var den skyldige? Noggrann som Hercule Poirot i högform tittar Sven Olov Karlsson i “Brandvakten” under varje gran. Var markberedningen nödvändig? Kyrkan gör annorlunda.

En militärhelikopter som kunde gjort skillnad ombads åka vidare. Räddningstjänster från olika kommuner arbetade från varsin kant utan samordning. När helikoptrarna väl kom gick det bara att kommunicera med dem via sms.

Elden spred sig snabbare än många trodde var möjligt. Uppåt 100 meter på en minut. Den “hoppade” förbi en sjö och var snart nära författarens egen mark med skog som sparats i decennier.

Karlsson varvar i denna litterära fackbok kapitel om eldens härjningar med porträtt av personer som befann sig i hetluften, som en nobelpristagares översättare, ägaren till ett hotell som kom att fyllas av räddningspersonal och militärer när elden kom nära liksom räddningsledaren, den åttonde i raden, som äntligen styrde upp arbetet. 

Vad som stoppade elden? Vädret. Värmeböljan ersattes till slut med stigande luftfuktighet och sjunkande temperaturer.

Författaren vågar ha ett ärende: ”Har du skog? Och måste inte få ut pengar ur den? Låt den stå… Äger du nedlagd jordbruksmark? Beskoga.” Även vi andra kan hjälpa till genom att skänka pengar till organisationer som värnar skogen. För klimatets skull.

Vi behöver också rusta upp räddningstjänsten, enligt Karlsson. Både efter de besparingar som gjorts och för att behoven blir större. Här kunde de vinstrika skogsindustrierna bidra mer. Sverige är trots allt världens tredje största exportör av massa, papper och sågade trävaror.

På måndag får vi se vilka som får Augustpriset i de olika kategorierna. Här kan du läsa mer om de nominerade. Tack Svenska Förläggareföreningen för recensionsexemplaret.

Vad gör en deckare riktigt bra?

Efter att ha läst många svenska deckare och själv skrivit ”Fredsdrottningen” vill jag lyfta fram några kännetecken.

prio-ettAllra viktigast för mig är huvudpersonen, att hen går att förstå och gärna sticker ut. Det blir ofta bättre desto större utrymme hen får. Detta lär vara en del av förklaringen till framgångarna för Norrköpings egen deckardrottning Emelie Schepp som skriver om den starka och egensinniga åklagaren Jana Berzelius vars förflutna både driver och jagar henne i “Märkta för livet”, “Vita spår” och “Prio ett”.

Hen kan vara oerhört skicklig på sitt jobb, snygg och framgångsrik, men behöver ha något som gör tillvaron besvärlig. Här är det vanligt att poliser har problem med alkohol eller tyngre droger, vilket jag tycker är ganska slitet. Då föredrar jag Jana liksom den papperslösa detektiven Kouplan hos Sara Lövestam som har det gemensamt att de inte alltid befinner sig på rätt sida lagen.

För att hålla intresset uppe behöver huvudpersonen en minst lika intressant antagonist. I varje berättelse finns förstås skurkar, men en bra antagonist förekommer i flera böcker och kommer huvudpersonen betydligt närmare. Även detta har Schepp lyckats väl med. Kampen mellan Jana Berzelius och Danilo Pena kräver allt högre insatser och löper som en röd tråd. Ett annat exempel på en sådan envig finns hos Christoffer Carlssons deckare om Leo Junker i kampen med den tidigare barndomsvännen John Grimberg.

Förutom antagonisten får det gärna finnas en partner till huvudpersonen. Millennium-serien skulle knappast blivit en sådan succé utan partnerskapet mellan Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander. De kan ibland komma ifrån varandra, fördunklas av svartsjuka med mera, men bidrar båda till att göra dramat till något utöver det vanliga. Jag gillar även den besvärliga relationen mellan polisen Amanda och gangstern Adnan i Anna Karolinas deckare.

storst-av-allt

Berättelsen behöver också ett fokus som kan vara ett tema, en händelse eller en plats. Någon som behärskar detta bättre än de flesta är Sofie Sarenbrant. Min favorit ”Avdelning 73” utspelar sig huvudsakligen på sjukhuset där huvudpersonen nästan hela tiden ligger i koma.

Underskatta inte heller atmosfären eller tonen i berättelsen. Här är Jens Lapidus en mästare, väl illustrerat redan i debuten ”Snabba cash” som är genomgående stenhård och där han delvis skapar ett nytt språk vilket förstås är riskabelt, men fungerar oerhört bra här.

Sist, men inte minst den fantastiska ”Störst av allt” av Malin Persson Giolito som har mycket av ovanstående. Starka karaktärer, ett berörande tema och en nästan klaustrofobisk närvaro. Här finns också en av de bästa inledningarna: ”Luften är grå och suddig av krutrök. Alla är skjutna utom jag. Jag har inte så mycket som ett blåmärke.”.

Starkt om ensamhet

”Och framför bagagebandet som rullade vidare fast det var tomt tänkte hon att det var livet hon väntade på. Det som kom till alla utom henne.”

”Var det därför de hade vuxna liv med familjer och villor och vitrinskåp och hon hade en bullrig tvåa full med böcker och ensamhet?”

aftonland

Jag stryker under något på nästan varje sida, vilket är ovanligt för skönlitterära verk. Formuleringar som är så träffsäkra och tänkvärda. En annan roman var Therese Bohmans förra ”Den andra kvinnan” som i mycket delar samma stil och teman.

Samtidigt är ”Aftonland” ännu tydligare en idéroman där reflektioner kring konst, samhälle och relationer får ta stor plats i mellanrummen till själva handlingen. I centrum står konstprofessorn Karolina Andersson som på ett sätt har den manlige läkarens roll i förhållande till det aldrig namngivna jaget i ”Den andra kvinnan”.

Däremot upplever båda kvinnorna en stark känsla av utanförskap och att lyckan aldrig varar. De tar för sig av männen, men när de väl tror sig ha hittat något att bygga på skiter det sig. För Karolina tickar dessutom den biologiska klockan och hon funderar mycket på kvinnans orättvisa lott.

Kännetecknande för Bohmans båda romaner är intresset för det förbjudna, för karaktärer som gör val andra skulle tycka var omoraliska. Ordet tabu tycks trigga författaren att grotta ner sig i det och låta människor korsa den gränsen, tycka och göra saker på tvärs med tidsandan.

Själva titeln känns ovanligt träffsäker. Berättelsen inleds under sensommarens sista ryck och fortsätter in i hösten. Ja, hela samhället är inne i sin skymningsperiod, eller med Karolinas ord ”manieristiska fas”: ”Som en bukett tulpaners våldsamma utslocknande, den sista hämningslösa fasen innan de skrumpnar och dör.” Sedan föds något nytt.

Genom romanen ställs frågan vad vi förtjänar och om vi får det. Helt klart är att ”Aftonland” förtjänar att bli läst.

Naket och drabbande

Therese Bohman, vars debut hyllades av Oprah Winfrey, fortsätter berätta passionerade historier om kvinnor som går sin egen väg. ”Den andra kvinnan” utspelar sig i för Bohman bekanta miljöer då hon växte upp i Norrköping och likt jaget har arbetat i bespisningen på Vrinnevisjukhuset.

den-andra-kvinnanRomanen är skriven i jagform och vi upplever allt utifrån den andra kvinnans blick. Hennes namn förblir okänt, men perspektivet passar romanen som pannkakor till ärtsoppa. Inte bara för att jaget som ung, fattig älskarinna till en välbärgad och gift läkare hade varit så lätt att se ner på. Nej, hennes ocensurerade, oemotsagda version är drabbande och får romanen att sticka ut i bokfloden.

Jaget är inget offer utan den som spanar in älskaren, ser fram emot deras möten, älskar honom och tycker det är skönt. Hon hoppas på mer, men är medveten om sin situation. Älskarinna är hon på hans villkor. Däremot äger hon berättelsen vilket understryks av att relationen med älskaren inleds först när en femtedel av boken passerat.

Även om hon gillar hans blick och självsäkerhet kunde det varit någon annan. Jaget som studerat litteraturvetenskap, men nu arbetar som timvikarie i sjukhusets servering känner sig annorlunda, inte minst inför systerskapet, långt innan hon tar sig älskarinnans roll.

”På det hela taget var jag alltid ensam” ekar som ett återkommande credo. Hon går på fester, har arbetskamrater, vänner och älskare, men känner sig som en främling i tillvaron, eller som en praktikant hos de välordnade, de som vet sin plats.

Detta utanförskap underlättar steget att bli älskarinna. Hon tycker inte om den hon är, snarare den hon blir i älskarens ögon och strävar mot det sanna, det sköna. Och till skillnad från Madame Bovary läser hon inte romantiska äventyr utan Dostojevskij och Thomas Mann.

Det stora hotet är inte socialt utanförskap som hon redan känner utan att bli kvar där hon är, att ”skrapa ur kall mat i en ho resten av livet”. Samtidigt har hon aldrig haft någon tydlig plan för sitt liv. Även om jaget skulle ogilla att se sig som en del av arbetarklassen delar hon känslan av annorlundaskap med många klassresenärer.

Skildringen av arbetslivet känns trovärdig med arbetskamraten som sällan blir inringd och hur jaget försöker göra det bästa möjliga av salladsbordet, men att möjligheterna inte är särskilt bra. Tonen och känslan av maktlöshet liknar den i Jenny Wrangborgs ”Kallskänken”.

Romanen är mycket, men inte en turistbroschyr för Norrköping som målas i huvudsak mörka färger, särskilt dess hamn används effektivt för att gestalta jagets känslor, eller som hon skriver: ”Det har gjort mig lugn att veta att någon ser till att man fortfarande kan lämna den här staden vattenvägen.”

Även om jagets liv på många sätt är anspråkslöst blir det aldrig tråkigt. Istället trappas insatserna upp, relationen med läkaren fördjupas och vi skyndar mot slutet. Ska de få varandra? Vad får det för konsekvenser? Eller lämnar hon, likt fartygen, den sjunkande staden?