Brandvakten – het kandidat till Augustpriset

Sommaren 2014 svettades vi i takt med att gräset blev allt brunare. Det var torrt som fnöske. Ändå pågick markberedningar långt in i Västmanlands skogar. Markberedningar leder ibland till gnistor och även små bränder. Entreprenören tömde brandsläckaren, men den här gången räckte det inte.

brandvaktenElden kom att bli en av Sveriges största någonsin. Många skadades och 30-årige Robert Svensson dog. Vem var den skyldige? Noggrann som Hercule Poirot i högform tittar Sven Olov Karlsson i “Brandvakten” under varje gran. Var markberedningen nödvändig? Kyrkan gör annorlunda.

En militärhelikopter som kunde gjort skillnad ombads åka vidare. Räddningstjänster från olika kommuner arbetade från varsin kant utan samordning. När helikoptrarna väl kom gick det bara att kommunicera med dem via sms.

Elden spred sig snabbare än många trodde var möjligt. Uppåt 100 meter på en minut. Den “hoppade” förbi en sjö och var snart nära författarens egen mark med skog som sparats i decennier.

Karlsson varvar i denna litterära fackbok kapitel om eldens härjningar med porträtt av personer som befann sig i hetluften, som en nobelpristagares översättare, ägaren till ett hotell som kom att fyllas av räddningspersonal och militärer när elden kom nära liksom räddningsledaren, den åttonde i raden, som äntligen styrde upp arbetet. 

Vad som stoppade elden? Vädret. Värmeböljan ersattes till slut med stigande luftfuktighet och sjunkande temperaturer.

Författaren vågar ha ett ärende: ”Har du skog? Och måste inte få ut pengar ur den? Låt den stå… Äger du nedlagd jordbruksmark? Beskoga.” Även vi andra kan hjälpa till genom att skänka pengar till organisationer som värnar skogen. För klimatets skull.

Vi behöver också rusta upp räddningstjänsten, enligt Karlsson. Både efter de besparingar som gjorts och för att behoven blir större. Här kunde de vinstrika skogsindustrierna bidra mer. Sverige är trots allt världens tredje största exportör av massa, papper och sågade trävaror.

På måndag får vi se vilka som får Augustpriset i de olika kategorierna. Här kan du läsa mer om de nominerade. Tack Svenska Förläggareföreningen för recensionsexemplaret.

Advertisements

Vad gör en deckare riktigt bra?

Efter att ha läst många svenska deckare och själv skrivit ”Fredsdrottningen” vill jag lyfta fram några kännetecken.

prio-ettAllra viktigast för mig är huvudpersonen, att hen går att förstå och gärna sticker ut. Det blir ofta bättre desto större utrymme hen får. Detta lär vara en del av förklaringen till framgångarna för Norrköpings egen deckardrottning Emelie Schepp som skriver om den starka och egensinniga åklagaren Jana Berzelius vars förflutna både driver och jagar henne i “Märkta för livet”, “Vita spår” och “Prio ett”.

Hen kan vara oerhört skicklig på sitt jobb, snygg och framgångsrik, men behöver ha något som gör tillvaron besvärlig. Här är det vanligt att poliser har problem med alkohol eller tyngre droger, vilket jag tycker är ganska slitet. Då föredrar jag Jana liksom den papperslösa detektiven Kouplan hos Sara Lövestam som har det gemensamt att de inte alltid befinner sig på rätt sida lagen.

För att hålla intresset uppe behöver huvudpersonen en minst lika intressant antagonist. I varje berättelse finns förstås skurkar, men en bra antagonist förekommer i flera böcker och kommer huvudpersonen betydligt närmare. Även detta har Schepp lyckats väl med. Kampen mellan Jana Berzelius och Danilo Pena kräver allt högre insatser och löper som en röd tråd. Ett annat exempel på en sådan envig finns hos Christoffer Carlssons deckare om Leo Junker i kampen med den tidigare barndomsvännen John Grimberg.

Förutom antagonisten får det gärna finnas en partner till huvudpersonen. Millennium-serien skulle knappast blivit en sådan succé utan partnerskapet mellan Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander. De kan ibland komma ifrån varandra, fördunklas av svartsjuka med mera, men bidrar båda till att göra dramat till något utöver det vanliga. Jag gillar även den besvärliga relationen mellan polisen Amanda och gangstern Adnan i Anna Karolinas deckare.

storst-av-allt

Berättelsen behöver också ett fokus som kan vara ett tema, en händelse eller en plats. Någon som behärskar detta bättre än de flesta är Sofie Sarenbrant. Min favorit ”Avdelning 73” utspelar sig huvudsakligen på sjukhuset där huvudpersonen nästan hela tiden ligger i koma.

Underskatta inte heller atmosfären eller tonen i berättelsen. Här är Jens Lapidus en mästare, väl illustrerat redan i debuten ”Snabba cash” som är genomgående stenhård och där han delvis skapar ett nytt språk vilket förstås är riskabelt, men fungerar oerhört bra här.

Sist, men inte minst den fantastiska ”Störst av allt” av Malin Persson Giolito som har mycket av ovanstående. Starka karaktärer, ett berörande tema och en nästan klaustrofobisk närvaro. Här finns också en av de bästa inledningarna: ”Luften är grå och suddig av krutrök. Alla är skjutna utom jag. Jag har inte så mycket som ett blåmärke.”.

Starkt om ensamhet

”Och framför bagagebandet som rullade vidare fast det var tomt tänkte hon att det var livet hon väntade på. Det som kom till alla utom henne.”

”Var det därför de hade vuxna liv med familjer och villor och vitrinskåp och hon hade en bullrig tvåa full med böcker och ensamhet?”

aftonland

Jag stryker under något på nästan varje sida, vilket är ovanligt för skönlitterära verk. Formuleringar som är så träffsäkra och tänkvärda. En annan roman var Therese Bohmans förra ”Den andra kvinnan” som i mycket delar samma stil och teman.

Samtidigt är ”Aftonland” ännu tydligare en idéroman där reflektioner kring konst, samhälle och relationer får ta stor plats i mellanrummen till själva handlingen. I centrum står konstprofessorn Karolina Andersson som på ett sätt har den manlige läkarens roll i förhållande till det aldrig namngivna jaget i ”Den andra kvinnan”.

Däremot upplever båda kvinnorna en stark känsla av utanförskap och att lyckan aldrig varar. De tar för sig av männen, men när de väl tror sig ha hittat något att bygga på skiter det sig. För Karolina tickar dessutom den biologiska klockan och hon funderar mycket på kvinnans orättvisa lott.

Kännetecknande för Bohmans båda romaner är intresset för det förbjudna, för karaktärer som gör val andra skulle tycka var omoraliska. Ordet tabu tycks trigga författaren att grotta ner sig i det och låta människor korsa den gränsen, tycka och göra saker på tvärs med tidsandan.

Själva titeln känns ovanligt träffsäker. Berättelsen inleds under sensommarens sista ryck och fortsätter in i hösten. Ja, hela samhället är inne i sin skymningsperiod, eller med Karolinas ord ”manieristiska fas”: ”Som en bukett tulpaners våldsamma utslocknande, den sista hämningslösa fasen innan de skrumpnar och dör.” Sedan föds något nytt.

Genom romanen ställs frågan vad vi förtjänar och om vi får det. Helt klart är att ”Aftonland” förtjänar att bli läst.

Naket och drabbande

Therese Bohman, vars debut hyllades av Oprah Winfrey, fortsätter berätta passionerade historier om kvinnor som går sin egen väg. ”Den andra kvinnan” utspelar sig i för Bohman bekanta miljöer då hon växte upp i Norrköping och likt jaget har arbetat i bespisningen på Vrinnevisjukhuset.

den-andra-kvinnanRomanen är skriven i jagform och vi upplever allt utifrån den andra kvinnans blick. Hennes namn förblir okänt, men perspektivet passar romanen som pannkakor till ärtsoppa. Inte bara för att jaget som ung, fattig älskarinna till en välbärgad och gift läkare hade varit så lätt att se ner på. Nej, hennes ocensurerade, oemotsagda version är drabbande och får romanen att sticka ut i bokfloden.

Jaget är inget offer utan den som spanar in älskaren, ser fram emot deras möten, älskar honom och tycker det är skönt. Hon hoppas på mer, men är medveten om sin situation. Älskarinna är hon på hans villkor. Däremot äger hon berättelsen vilket understryks av att relationen med älskaren inleds först när en femtedel av boken passerat.

Även om hon gillar hans blick och självsäkerhet kunde det varit någon annan. Jaget som studerat litteraturvetenskap, men nu arbetar som timvikarie i sjukhusets servering känner sig annorlunda, inte minst inför systerskapet, långt innan hon tar sig älskarinnans roll.

”På det hela taget var jag alltid ensam” ekar som ett återkommande credo. Hon går på fester, har arbetskamrater, vänner och älskare, men känner sig som en främling i tillvaron, eller som en praktikant hos de välordnade, de som vet sin plats.

Detta utanförskap underlättar steget att bli älskarinna. Hon tycker inte om den hon är, snarare den hon blir i älskarens ögon och strävar mot det sanna, det sköna. Och till skillnad från Madame Bovary läser hon inte romantiska äventyr utan Dostojevskij och Thomas Mann.

Det stora hotet är inte socialt utanförskap som hon redan känner utan att bli kvar där hon är, att ”skrapa ur kall mat i en ho resten av livet”. Samtidigt har hon aldrig haft någon tydlig plan för sitt liv. Även om jaget skulle ogilla att se sig som en del av arbetarklassen delar hon känslan av annorlundaskap med många klassresenärer.

Skildringen av arbetslivet känns trovärdig med arbetskamraten som sällan blir inringd och hur jaget försöker göra det bästa möjliga av salladsbordet, men att möjligheterna inte är särskilt bra. Tonen och känslan av maktlöshet liknar den i Jenny Wrangborgs ”Kallskänken”.

Romanen är mycket, men inte en turistbroschyr för Norrköping som målas i huvudsak mörka färger, särskilt dess hamn används effektivt för att gestalta jagets känslor, eller som hon skriver: ”Det har gjort mig lugn att veta att någon ser till att man fortfarande kan lämna den här staden vattenvägen.”

Även om jagets liv på många sätt är anspråkslöst blir det aldrig tråkigt. Istället trappas insatserna upp, relationen med läkaren fördjupas och vi skyndar mot slutet. Ska de få varandra? Vad får det för konsekvenser? Eller lämnar hon, likt fartygen, den sjunkande staden?

Årets starkaste läsupplevelse

“För den som sitter i glaskupan, tom och stel som ett dött spädbarn, är världen själv den onda drömmen.” Så beskriver Esther Greenwood sitt eget tillstånd i Sylvia Plaths klassiker Glaskupan som jag nu läst för första gången. Och jag gillar den väldigt mycket. När den duktiga flickan ska bli kvinna går inget som planerat. Plath låter oss komma in under huden på en färgstark och komplicerad karaktär som ser världen i svart och vitt. Det livfulla språket visar att vi har att göra med en skicklig poet.

imageGlaskupan har haft ett stort inflytande på sina läsare och många har nog tänkt som Samantha Ellis skriver i Mina hjältinnor: “Precis som Esther svärmade jag för lidandet.” Visst lider Esther. Hon känner sig fjärmad från världen, gör flera självmordsförsök och förnedrar sig inför okända män. Lidandet rymmer starka känslor, men mest ett främlingskap, att världen inte längre är begriplig, att den förväntade kvinnorollen är för trång och motståndet för ointressant.

Esther söker en utväg, men hon väljer exempelvis bort alternativet att dränkas av det inkommande och kalla tidvattnet då det verkar för smärtsamt. Hon frossar inte i lidande, men i sitt deprimerade tillstånd är glaset halvtomt. Inte heller hjälper den tidens amerikanska kristendom där tal om Guds straff används för att hålla unga flickor på plats. Även Samantha Ellis ser en annan Esther när hon långt senare återkommer till boken. Ellis skriver: “När lidandet kommer bemöter hon det med vrede och kraft.”

Glaskupan är delvis självbiografisk och starkt förbunden med att författarinnan tog sitt liv en månad efter bokens publicering. Boken är ändå en hand att hålla i för den som mår riktigt dåligt. Sylvia Plath klarade sig inte, men i Glaskupan erbjuder sjukvården en väg tillbaka och Doktor Nolan får, trots att elchocker används, symbolisera de vänliga människor som kan ge den hjälp som behövs för att ta sig ur ett destruktivt beteende.

Spänning för hängmattan

imageimageJag har läst Arne Dahls “Utmarker” och Emelie Schepps “Märkta för livet”. Den ena veteran med många populära böcker, bland annat om A-gruppen bakom sig, den andra en succé som egenutgivare med ovan nämnda debut om åklagaren Jana Berzelius. Även “Utmarker” är början på en ny serie, om polisen Sam Berger. Den har gemensamt med “Märkta för livet” att det är ett mycket grovt brott som stegvis nystas upp, med kopplingar till huvudpersonens bakgrund och där instick från dåtiden utgör viktiga nycklar till gåtans lösning.

Schepp har skrivit en imponerande debut med starka karaktärer och mycket igenkänning i miljöerna för Norrköpingsbor. Enda svagheten är att det dröjer cirka 70-80 sidor innan jag fastnar. Därefter är jag å andra sidan fast. Dahl skriver pang på och lyckas genom klaustrofobisk stämning, överraskande vändningar liksom tickande klockor hålla uppe intresset hela vägen. Båda rekommenderas!

Martina Haag kan det här med smärta

9789164203816_200x_det-ar-nagot-som-inte-stammerGenom dagboken kommer vi nära och känner med berättarjaget Petra som blir lämnad av sin man. Om vi fått höra honom och andra inblandade skulle de säkert säga emot och nyansera, men det känns inte viktigt. ”Det är något som inte stämmer” handlar inte om det. Det här är en kvinnas upplevelse av att den familj som hon trott på i femton år inte längre finns.

Dagboken varvas med anteckningar från tre veckor som stugvärd i nationalparken Sarek – Europas sista vildmark. Jag blir ibland irriterad på att Petra stannar så länge i hoppet om att mannen ska komma tillbaka och därmed ställer sitt liv på paus. Samtidigt är det ett vanligt sätt att reagera och Haag skildrar det med stor skärpa för detaljer, nästan klaustrofobiskt när klockan inte tycks bli mer än 06.24.

Det blir allt för många variationer på ”jag dog”, men vildmarken kontrasterar fint mot det storstadsliv hon varit van vid. Haag tar vara på de möjligheter som ensamheten, de olika gästerna, vinden, regnet, lodjuren och fjällen ger för att gestalta att det finns en väg framåt.  Även om det står fel i guideboken. Romanen är relativt kort, men håller för en omläsning.