Naket och drabbande

Therese Bohman, vars debut hyllades av Oprah Winfrey, fortsätter berätta passionerade historier om kvinnor som går sin egen väg. ”Den andra kvinnan” utspelar sig i för Bohman bekanta miljöer då hon växte upp i Norrköping och likt jaget har arbetat i bespisningen på Vrinnevisjukhuset.

den-andra-kvinnanRomanen är skriven i jagform och vi upplever allt utifrån den andra kvinnans blick. Hennes namn förblir okänt, men perspektivet passar romanen som pannkakor till ärtsoppa. Inte bara för att jaget som ung, fattig älskarinna till en välbärgad och gift läkare hade varit så lätt att se ner på. Nej, hennes ocensurerade, oemotsagda version är drabbande och får romanen att sticka ut i bokfloden.

Jaget är inget offer utan den som spanar in älskaren, ser fram emot deras möten, älskar honom och tycker det är skönt. Hon hoppas på mer, men är medveten om sin situation. Älskarinna är hon på hans villkor. Däremot äger hon berättelsen vilket understryks av att relationen med älskaren inleds först när en femtedel av boken passerat.

Även om hon gillar hans blick och självsäkerhet kunde det varit någon annan. Jaget som studerat litteraturvetenskap, men nu arbetar som timvikarie i sjukhusets servering känner sig annorlunda, inte minst inför systerskapet, långt innan hon tar sig älskarinnans roll.

”På det hela taget var jag alltid ensam” ekar som ett återkommande credo. Hon går på fester, har arbetskamrater, vänner och älskare, men känner sig som en främling i tillvaron, eller som en praktikant hos de välordnade, de som vet sin plats.

Detta utanförskap underlättar steget att bli älskarinna. Hon tycker inte om den hon är, snarare den hon blir i älskarens ögon och strävar mot det sanna, det sköna. Och till skillnad från Madame Bovary läser hon inte romantiska äventyr utan Dostojevskij och Thomas Mann.

Det stora hotet är inte socialt utanförskap som hon redan känner utan att bli kvar där hon är, att ”skrapa ur kall mat i en ho resten av livet”. Samtidigt har hon aldrig haft någon tydlig plan för sitt liv. Även om jaget skulle ogilla att se sig som en del av arbetarklassen delar hon känslan av annorlundaskap med många klassresenärer.

Skildringen av arbetslivet känns trovärdig med arbetskamraten som sällan blir inringd och hur jaget försöker göra det bästa möjliga av salladsbordet, men att möjligheterna inte är särskilt bra. Tonen och känslan av maktlöshet liknar den i Jenny Wrangborgs ”Kallskänken”.

Romanen är mycket, men inte en turistbroschyr för Norrköping som målas i huvudsak mörka färger, särskilt dess hamn används effektivt för att gestalta jagets känslor, eller som hon skriver: ”Det har gjort mig lugn att veta att någon ser till att man fortfarande kan lämna den här staden vattenvägen.”

Även om jagets liv på många sätt är anspråkslöst blir det aldrig tråkigt. Istället trappas insatserna upp, relationen med läkaren fördjupas och vi skyndar mot slutet. Ska de få varandra? Vad får det för konsekvenser? Eller lämnar hon, likt fartygen, den sjunkande staden?

Advertisements

Årets starkaste läsupplevelse

“För den som sitter i glaskupan, tom och stel som ett dött spädbarn, är världen själv den onda drömmen.” Så beskriver Esther Greenwood sitt eget tillstånd i Sylvia Plaths klassiker Glaskupan som jag nu läst för första gången. Och jag gillar den väldigt mycket. När den duktiga flickan ska bli kvinna går inget som planerat. Plath låter oss komma in under huden på en färgstark och komplicerad karaktär som ser världen i svart och vitt. Det livfulla språket visar att vi har att göra med en skicklig poet.

imageGlaskupan har haft ett stort inflytande på sina läsare och många har nog tänkt som Samantha Ellis skriver i Mina hjältinnor: “Precis som Esther svärmade jag för lidandet.” Visst lider Esther. Hon känner sig fjärmad från världen, gör flera självmordsförsök och förnedrar sig inför okända män. Lidandet rymmer starka känslor, men mest ett främlingskap, att världen inte längre är begriplig, att den förväntade kvinnorollen är för trång och motståndet för ointressant.

Esther söker en utväg, men hon väljer exempelvis bort alternativet att dränkas av det inkommande och kalla tidvattnet då det verkar för smärtsamt. Hon frossar inte i lidande, men i sitt deprimerade tillstånd är glaset halvtomt. Inte heller hjälper den tidens amerikanska kristendom där tal om Guds straff används för att hålla unga flickor på plats. Även Samantha Ellis ser en annan Esther när hon långt senare återkommer till boken. Ellis skriver: “När lidandet kommer bemöter hon det med vrede och kraft.”

Glaskupan är delvis självbiografisk och starkt förbunden med att författarinnan tog sitt liv en månad efter bokens publicering. Boken är ändå en hand att hålla i för den som mår riktigt dåligt. Sylvia Plath klarade sig inte, men i Glaskupan erbjuder sjukvården en väg tillbaka och Doktor Nolan får, trots att elchocker används, symbolisera de vänliga människor som kan ge den hjälp som behövs för att ta sig ur ett destruktivt beteende.

Spänning för hängmattan

imageimageJag har läst Arne Dahls “Utmarker” och Emelie Schepps “Märkta för livet”. Den ena veteran med många populära böcker, bland annat om A-gruppen bakom sig, den andra en succé som egenutgivare med ovan nämnda debut om åklagaren Jana Berzelius. Även “Utmarker” är början på en ny serie, om polisen Sam Berger. Den har gemensamt med “Märkta för livet” att det är ett mycket grovt brott som stegvis nystas upp, med kopplingar till huvudpersonens bakgrund och där instick från dåtiden utgör viktiga nycklar till gåtans lösning.

Schepp har skrivit en imponerande debut med starka karaktärer och mycket igenkänning i miljöerna för Norrköpingsbor. Enda svagheten är att det dröjer cirka 70-80 sidor innan jag fastnar. Därefter är jag å andra sidan fast. Dahl skriver pang på och lyckas genom klaustrofobisk stämning, överraskande vändningar liksom tickande klockor hålla uppe intresset hela vägen. Båda rekommenderas!

Martina Haag kan det här med smärta

9789164203816_200x_det-ar-nagot-som-inte-stammerGenom dagboken kommer vi nära och känner med berättarjaget Petra som blir lämnad av sin man. Om vi fått höra honom och andra inblandade skulle de säkert säga emot och nyansera, men det känns inte viktigt. ”Det är något som inte stämmer” handlar inte om det. Det här är en kvinnas upplevelse av att den familj som hon trott på i femton år inte längre finns.

Dagboken varvas med anteckningar från tre veckor som stugvärd i nationalparken Sarek – Europas sista vildmark. Jag blir ibland irriterad på att Petra stannar så länge i hoppet om att mannen ska komma tillbaka och därmed ställer sitt liv på paus. Samtidigt är det ett vanligt sätt att reagera och Haag skildrar det med stor skärpa för detaljer, nästan klaustrofobiskt när klockan inte tycks bli mer än 06.24.

Det blir allt för många variationer på ”jag dog”, men vildmarken kontrasterar fint mot det storstadsliv hon varit van vid. Haag tar vara på de möjligheter som ensamheten, de olika gästerna, vinden, regnet, lodjuren och fjällen ger för att gestalta att det finns en väg framåt.  Även om det står fel i guideboken. Romanen är relativt kort, men håller för en omläsning.

Spännande och samtida Sarenbrant

Jag har läst de två senaste deckarna av Sofie Sarenbrant; “Avdelning 73” och “Tiggaren”. De har mycket gemensamt och läses med fördel efter varandra.

732943De utspelar sig i den unga kriminalinspektören Emma Skölds universum och har ett underliggande budskap som högtidligt kan uttryckas ”se människan”. Och en sorg över att vi ofta inte gör det. Det kan gälla okända människor, men också de vi har omkring oss där det är lättare att skälla än kramas, att vi är lite för upptagna med oss själva helt enkelt.

Redan i inledningen av ”Avdelning 73” svävar Emma mellan liv och död på Danderyds sjukhus. Sarenbrant gör det mesta av ovissheten, de opersonliga sjukhuskorridorerna och låter oss gradvis ana vad som hänt medan Emmas närstående hanterar oron på olika sätt. Det är starka känslor och vi får följa dramat genom att vara ”inne i huvudet” på alla centrala karaktärer. Allra bäst tycker jag Hillevi fångas. Det hinner hända mycket och ibland överraskas jag, särskilt av slutet.

I ”Tiggaren” följer en tät kamp där insatserna höjs och allt ställs på sin spets. Här spelar tiggarenSoraya en viktig roll och några av bokens finaste scener är när vi kommer henne inpå livet, som oron för sonen Aurel och natten vid containern bland råttor och glassplitter.

Emma Sköld är vacker, satsar på jobbet, men också på familjen, är väldigt smart och relativt normal. Ändå tänker jag på Lisbeth Salander i Stieg Larssons böcker. Båda är starka individer som vet sitt värde, är beredda att gå mycket långt för att nå sanningen och ställs inför närmast oöverkomliga hinder som har med makt och män att göra.

Mordet på Orientexpressen

För ett sekel sedan skapade Agatha Christie sin egensinnige mästerdetektiv. Den korte belgaren med sin spetsiga mustasch erövrade snart världen med sitt intellekt. Han förekommer i trettiotre av hennes romaner och en av de mer kända är “Mordet på Orientexpressen” som getts ut i en ny, modernare översättning. Nu i pocket.

Mordet på OrientexpressenAgatha Christie är en gammal favorit och även om deckarna vad gäller gestaltning och karaktärer utvecklats mycket sedan hennes tid så är hon fortfarande svårslagen när det kommer till intrigerna. I det här fallet är det lyxiga tåget mellan Istanbul och Calais en genial brottsplats som skapar många möjligheter. Inget synes heller stämma överens, men allt får en överraskande och mycket raffinerad lösning. En av de verkligt klassiska. 

Jag gillar pusseldeckaren och i en tid när mordfall riskerar bli en väntan på att få svar från labbet om DNA-prov är det befriande att Poirot förlitar sig på “sina små grå celler”. “Mordet på Orientexpressen” rymmer såväl en skiss över tåget som sammanställningar från förhören. Läsaren är med vid genomgången av mordplatsen, förhören och granskningen av passagerarnas packning. Ändå blir det svårt att hänga med. En del saker blir extra knepigt för en svensk läsare, som att känna till namnet på butiken Debenham & Freebody. 

Ibland blir det väl mycket könsmässiga och nationella stereotyper, som när Poirot och två andra män resonerar om vem den skyldige är, t ex att italienare är kända för sitt våldsamma temperament. Jag skäms också å Poirots vägnar för de sarkasmer som hoppar ur hans mun, som ”lik en padda”, ”fula barn” och ”inte särskilt intelligent person”.

Sammantaget är det här ändå en klassiker som bör läsas. Det är också mer än underhållning då Christie skickligt väver in viktiga teman, som frågan om mord någonsin kan rättfärdigas. “Mordet på Orientexpressen” ger ett svar. Vilket är ditt?

 

För övrigt är omslaget av Sara R. Acedo mycket snyggt.

 

PS. Tack Bonniers för boken! DS.

Om jag var din tjej

Flicka möter pojke, brottas med sin identitet, får vänner, blir besviken ibland, har en besvärlig relation till sin pappa och bär på en hemlighet. Amanda Hardy är inte som andra, men vem är det? Jag tror många kan känna igen sig i hennes tonårstid även om just hennes hemlighet är att hon föddes som Andrew.

Om-jag-var-din-tjej_plano1Jag rycks med i berättelsen som är gripande och insiktsfullt skriven av Meredith Russo som själv föddes i fel kropp. På marginalen blir berättelsen väl mallad och de givna könsrollerna känns helt avgörande. Killar slåss, men tjejer förintar varandra med ord medan föräldrarna inget förstår. För att inte tala om fördomsberget som är högre än K2.

Samtidigt är det inte så konstigt då den utspelas i amerikanska södern under high school-tiden. Det behöver inte vara så, men i skolan som sammanfaller med vuxenblivandet spelar könet eller snarare att passa in väldigt stor roll. Russo använder också ibland mallen för att överraska oss.

Genialiskt nog är berättelsen upplagd så att nuet där vi får följa Amanda som det går ganska bra för kontrasteras med tillbakablickar på Andrew som fick utstå mycket trakasserier. Det påminner mig om att mobbning inte handlar om den som mobbas utan om mobbarna. Du behöver inte sticka ut särskilt mycket för att bli utsatt för deras vedervärdigheter.

Ibland viftas mobbning bort som ”ungdomssynder”, men tänk på den som fick sår för livet och att en förlorad barndom inte kan fås tillbaka. Det är inte heller alla som överlever. Enligt en rapport från Folkhälsomyndigheten om transpersoners hälsa förra året uppgav cirka en tredjedel av de som svarat på enkäten att de någon gång försökt att ta sitt liv.

Hur svårt ska det vara egentligen att låta människor få vara den de är? Genom läsningen undrar jag varför Amanda hela tiden ska vara rädd att bli avslöjad. Som vad? Som oäkta? Hon säger det själv bäst: ”Jag har alltid varit tjej, alltid”.