Martina Haag kan det här med smärta

9789164203816_200x_det-ar-nagot-som-inte-stammerGenom dagboken kommer vi nära och känner med berättarjaget Petra som blir lämnad av sin man. Om vi fått höra honom och andra inblandade skulle de säkert säga emot och nyansera, men det känns inte viktigt. ”Det är något som inte stämmer” handlar inte om det. Det här är en kvinnas upplevelse av att den familj som hon trott på i femton år inte längre finns.

Dagboken varvas med anteckningar från tre veckor som stugvärd i nationalparken Sarek – Europas sista vildmark. Jag blir ibland irriterad på att Petra stannar så länge i hoppet om att mannen ska komma tillbaka och därmed ställer sitt liv på paus. Samtidigt är det ett vanligt sätt att reagera och Haag skildrar det med stor skärpa för detaljer, nästan klaustrofobiskt när klockan inte tycks bli mer än 06.24.

Det blir allt för många variationer på ”jag dog”, men vildmarken kontrasterar fint mot det storstadsliv hon varit van vid. Haag tar vara på de möjligheter som ensamheten, de olika gästerna, vinden, regnet, lodjuren och fjällen ger för att gestalta att det finns en väg framåt.  Även om det står fel i guideboken. Romanen är relativt kort, men håller för en omläsning.

Advertisements

Spännande och samtida Sarenbrant

Jag har läst de två senaste deckarna av Sofie Sarenbrant; “Avdelning 73” och “Tiggaren”. De har mycket gemensamt och läses med fördel efter varandra.

732943De utspelar sig i den unga kriminalinspektören Emma Skölds universum och har ett underliggande budskap som högtidligt kan uttryckas ”se människan”. Och en sorg över att vi ofta inte gör det. Det kan gälla okända människor, men också de vi har omkring oss där det är lättare att skälla än kramas, att vi är lite för upptagna med oss själva helt enkelt.

Redan i inledningen av ”Avdelning 73” svävar Emma mellan liv och död på Danderyds sjukhus. Sarenbrant gör det mesta av ovissheten, de opersonliga sjukhuskorridorerna och låter oss gradvis ana vad som hänt medan Emmas närstående hanterar oron på olika sätt. Det är starka känslor och vi får följa dramat genom att vara ”inne i huvudet” på alla centrala karaktärer. Allra bäst tycker jag Hillevi fångas. Det hinner hända mycket och ibland överraskas jag, särskilt av slutet.

I ”Tiggaren” följer en tät kamp där insatserna höjs och allt ställs på sin spets. Här spelar tiggarenSoraya en viktig roll och några av bokens finaste scener är när vi kommer henne inpå livet, som oron för sonen Aurel och natten vid containern bland råttor och glassplitter.

Emma Sköld är vacker, satsar på jobbet, men också på familjen, är väldigt smart och relativt normal. Ändå tänker jag på Lisbeth Salander i Stieg Larssons böcker. Båda är starka individer som vet sitt värde, är beredda att gå mycket långt för att nå sanningen och ställs inför närmast oöverkomliga hinder som har med makt och män att göra.

Mordet på Orientexpressen

För ett sekel sedan skapade Agatha Christie sin egensinnige mästerdetektiv. Den korte belgaren med sin spetsiga mustasch erövrade snart världen med sitt intellekt. Han förekommer i trettiotre av hennes romaner och en av de mer kända är “Mordet på Orientexpressen” som getts ut i en ny, modernare översättning. Nu i pocket.

Mordet på OrientexpressenAgatha Christie är en gammal favorit och även om deckarna vad gäller gestaltning och karaktärer utvecklats mycket sedan hennes tid så är hon fortfarande svårslagen när det kommer till intrigerna. I det här fallet är det lyxiga tåget mellan Istanbul och Calais en genial brottsplats som skapar många möjligheter. Inget synes heller stämma överens, men allt får en överraskande och mycket raffinerad lösning. En av de verkligt klassiska. 

Jag gillar pusseldeckaren och i en tid när mordfall riskerar bli en väntan på att få svar från labbet om DNA-prov är det befriande att Poirot förlitar sig på “sina små grå celler”. “Mordet på Orientexpressen” rymmer såväl en skiss över tåget som sammanställningar från förhören. Läsaren är med vid genomgången av mordplatsen, förhören och granskningen av passagerarnas packning. Ändå blir det svårt att hänga med. En del saker blir extra knepigt för en svensk läsare, som att känna till namnet på butiken Debenham & Freebody. 

Ibland blir det väl mycket könsmässiga och nationella stereotyper, som när Poirot och två andra män resonerar om vem den skyldige är, t ex att italienare är kända för sitt våldsamma temperament. Jag skäms också å Poirots vägnar för de sarkasmer som hoppar ur hans mun, som ”lik en padda”, ”fula barn” och ”inte särskilt intelligent person”.

Sammantaget är det här ändå en klassiker som bör läsas. Det är också mer än underhållning då Christie skickligt väver in viktiga teman, som frågan om mord någonsin kan rättfärdigas. “Mordet på Orientexpressen” ger ett svar. Vilket är ditt?

 

För övrigt är omslaget av Sara R. Acedo mycket snyggt.

 

PS. Tack Bonniers för boken! DS.

Om jag var din tjej

Flicka möter pojke, brottas med sin identitet, får vänner, blir besviken ibland, har en besvärlig relation till sin pappa och bär på en hemlighet. Amanda Hardy är inte som andra, men vem är det? Jag tror många kan känna igen sig i hennes tonårstid även om just hennes hemlighet är att hon föddes som Andrew.

Om-jag-var-din-tjej_plano1Jag rycks med i berättelsen som är gripande och insiktsfullt skriven av Meredith Russo som själv föddes i fel kropp. På marginalen blir berättelsen väl mallad och de givna könsrollerna känns helt avgörande. Killar slåss, men tjejer förintar varandra med ord medan föräldrarna inget förstår. För att inte tala om fördomsberget som är högre än K2.

Samtidigt är det inte så konstigt då den utspelas i amerikanska södern under high school-tiden. Det behöver inte vara så, men i skolan som sammanfaller med vuxenblivandet spelar könet eller snarare att passa in väldigt stor roll. Russo använder också ibland mallen för att överraska oss.

Genialiskt nog är berättelsen upplagd så att nuet där vi får följa Amanda som det går ganska bra för kontrasteras med tillbakablickar på Andrew som fick utstå mycket trakasserier. Det påminner mig om att mobbning inte handlar om den som mobbas utan om mobbarna. Du behöver inte sticka ut särskilt mycket för att bli utsatt för deras vedervärdigheter.

Ibland viftas mobbning bort som ”ungdomssynder”, men tänk på den som fick sår för livet och att en förlorad barndom inte kan fås tillbaka. Det är inte heller alla som överlever. Enligt en rapport från Folkhälsomyndigheten om transpersoners hälsa förra året uppgav cirka en tredjedel av de som svarat på enkäten att de någon gång försökt att ta sitt liv.

Hur svårt ska det vara egentligen att låta människor få vara den de är? Genom läsningen undrar jag varför Amanda hela tiden ska vara rädd att bli avslöjad. Som vad? Som oäkta? Hon säger det själv bäst: ”Jag har alltid varit tjej, alltid”.

När ingen vet

Berättelsen börjar dramatiskt med att israelisk kustbevakning bordat ett fartyg som smugglat svenska vapen. Några poliser i Linköping, under ledning av Göte Granberg, får i uppdrag att utreda hur det gått till och vem som ligger bakom. De inser snart att några är beredda att gå långt för att dölja sanningen.

pub_1776_coverTiteln på Jan-Åke Sallermos fjärde utgivning “När ingen vet” känns välfunnen då hemlighetsmakeriet kring vapenexporten är omfattande och både Boforsaffären och Saudivapen visade exempel på de ljusskygga aktiviteter som pågår. En del av handlingen utspelar sig också hos Saab som är den dominerande vapentillverkaren i Sverige.

Stundtals blir det mer än en deckare, som när Göte reflekterar kring sitt liv och sina relationer. En av bokens bästa partier är på sidan 68, t ex: ”Hon var hans chef, hon hade en helt annan bakgrund, välutbildad och modern i sitt varande och tänkande… De stod varandra närmare i sinnet än vad han någonsin hade kunnat tro. Bara hans brist på mod att säga något till henne hade begränsat allt.” Här kommer Sallermo in på teman som ensamhet och klasskillnader. Detta hade gärna fått ta större plats, inte minst genom att följa deras relation lite mera i tid.

Persongalleriet är onödigt mansdominerat och utöver Vanja Hoffsten har kvinnorna undanskymda roller i egenskap av sambo/älskarinna. Visst är även polisen mansdominerad och ännu mer försvarsindustrin liksom många hårdkokta deckare, men det finns gott om undantag från regeln och en berättelse vinner på att vara mindre förutsägbar.

Sammantaget känns Sallermos berättarglädje igen och han får ihop historien på ett intressant sätt. På marginalen skulle vissa delar kunna utvecklas t ex går det inledande polisarbetet ganska långsamt med fokus på vapenmodeller snarare än kopplingen till det bordade fartyget och vad som funnits ombord.

PS. Tack för recensionsexemplaret. DS.

Idealisten

Den tidigare justitieministern Thomas Bodström har, liksom sin norska motsvarighet Anne Holt, skrivit flera deckare. Jag har nu läst en av dem, “Idealisten” (2009). Hos många har jag märkt en stor skepsism mot Bodströms böcker. Bland vissa har jag anat ett “inte kan väl en politiker”. Det är inte vanligt att politiker skriver deckare, men läs Anne Holt och bedöm själv.

idealistenBodström har fått till en bra historia. När två politiker, varav en med invandrarbakgrund, mördas får samhället panik och hetsjakten är igång. Media förväntar sig snabba resultat och hyllar poliser som skjuter från höften, men är allt som det verkar?

Språket är funktionellt, men blir ibland klyschigt och saknar tillräcklig variation. När jag för femtielfte gången läser uttrycket “slog det honom/henne” är jag på väg att kasta ut boken genom fönstret.

Att politiker, poliser, advokater och journalister framställs som cyniska har flera recensenter kritiserat, men det hör snarast till genren. Det handlar ju om misslyckade och korrupta personer. I deckare som höjer sig över mängden finns dock drag hos karaktärerna som överraskar och ger en ytterligare dimension (t ex Jenny Rogneby, Anna Karolina, Sara Lövestam).

Jag uppfattar det inte som att någon person riktigt har huvudrollen i berättelsen utan att den i ganska lika delar kretsar kring polisen Susanne, advokaten Mattias och den tidigare justitieministern Gerd. Medan Gerd blir för kantig och jag inte riktigt får grepp om Susanne så känns gestaltningen av Mattias trovärdig. Det är nog också den karaktär där författaren hämtat mest från sig själv.

Sammantaget är Idealisten en angelägen berättelse med stor aktualitet där Bodström drar nytta av sina erfarenheter från såväl toppolitiken som advokatyrket. Miljöer som riksdagen, polishuset och advokatbyrån beskrivs med säker hand. Gestaltningen har sina brister, men går att ha överseende med. Bodströms deckare är inte den bästa jag läst, men också långt ifrån den sämsta.

När marken skakar

systerland-roman_55b91f482a6b22618f0cde29I “Systerland” får vi följa Kate som till synes lever ett normalt liv i Saint Louis som gift med Jeremy och mamma till bebisen Owen och den snart tre år gamla Rosie. Tillvaron skakas dock om av den spontana tvillingsystern Vi. De är så tydligt varandras motsatser att det nästan blir överdrivet.

De bråkar ibland, men berättelsens finaste stunder är när de hjälps åt.  Systrarna är båda synska, men det som är en förbannelse för Kate, är en gåva för Vi. Romanens puls är Vi:s förutsägelse om en kommande jordbävning. Genom tillbakablickar som skickligt varvas med nutid drivs vi fram mot det spännande slutet.

Författarinnan behärskar sitt hantverk, men jag irriterar mig på att jaget (Kate) ska kommentera allt så att väldigt lite lämnas åt läsaren. En miss i översättningen som stör är systerns namn, Vi, då jag ett flertal gånger förväxlar det med “vi”. Sammantaget är det en gripande historia där jag verkligen vill veta hur det ska gå för systrarna.