Om jag var din tjej

Flicka möter pojke, brottas med sin identitet, får vänner, blir besviken ibland, har en besvärlig relation till sin pappa och bär på en hemlighet. Amanda Hardy är inte som andra, men vem är det? Jag tror många kan känna igen sig i hennes tonårstid även om just hennes hemlighet är att hon föddes som Andrew.

Om-jag-var-din-tjej_plano1Jag rycks med i berättelsen som är gripande och insiktsfullt skriven av Meredith Russo som själv föddes i fel kropp. På marginalen blir berättelsen väl mallad och de givna könsrollerna känns helt avgörande. Killar slåss, men tjejer förintar varandra med ord medan föräldrarna inget förstår. För att inte tala om fördomsberget som är högre än K2.

Samtidigt är det inte så konstigt då den utspelas i amerikanska södern under high school-tiden. Det behöver inte vara så, men i skolan som sammanfaller med vuxenblivandet spelar könet eller snarare att passa in väldigt stor roll. Russo använder också ibland mallen för att överraska oss.

Genialiskt nog är berättelsen upplagd så att nuet där vi får följa Amanda som det går ganska bra för kontrasteras med tillbakablickar på Andrew som fick utstå mycket trakasserier. Det påminner mig om att mobbning inte handlar om den som mobbas utan om mobbarna. Du behöver inte sticka ut särskilt mycket för att bli utsatt för deras vedervärdigheter.

Ibland viftas mobbning bort som ”ungdomssynder”, men tänk på den som fick sår för livet och att en förlorad barndom inte kan fås tillbaka. Det är inte heller alla som överlever. Enligt en rapport från Folkhälsomyndigheten om transpersoners hälsa förra året uppgav cirka en tredjedel av de som svarat på enkäten att de någon gång försökt att ta sitt liv.

Hur svårt ska det vara egentligen att låta människor få vara den de är? Genom läsningen undrar jag varför Amanda hela tiden ska vara rädd att bli avslöjad. Som vad? Som oäkta? Hon säger det själv bäst: ”Jag har alltid varit tjej, alltid”.

Advertisements

När ingen vet

Berättelsen börjar dramatiskt med att israelisk kustbevakning bordat ett fartyg som smugglat svenska vapen. Några poliser i Linköping, under ledning av Göte Granberg, får i uppdrag att utreda hur det gått till och vem som ligger bakom. De inser snart att några är beredda att gå långt för att dölja sanningen.

pub_1776_coverTiteln på Jan-Åke Sallermos fjärde utgivning “När ingen vet” känns välfunnen då hemlighetsmakeriet kring vapenexporten är omfattande och både Boforsaffären och Saudivapen visade exempel på de ljusskygga aktiviteter som pågår. En del av handlingen utspelar sig också hos Saab som är den dominerande vapentillverkaren i Sverige.

Stundtals blir det mer än en deckare, som när Göte reflekterar kring sitt liv och sina relationer. En av bokens bästa partier är på sidan 68, t ex: ”Hon var hans chef, hon hade en helt annan bakgrund, välutbildad och modern i sitt varande och tänkande… De stod varandra närmare i sinnet än vad han någonsin hade kunnat tro. Bara hans brist på mod att säga något till henne hade begränsat allt.” Här kommer Sallermo in på teman som ensamhet och klasskillnader. Detta hade gärna fått ta större plats, inte minst genom att följa deras relation lite mera i tid.

Persongalleriet är onödigt mansdominerat och utöver Vanja Hoffsten har kvinnorna undanskymda roller i egenskap av sambo/älskarinna. Visst är även polisen mansdominerad och ännu mer försvarsindustrin liksom många hårdkokta deckare, men det finns gott om undantag från regeln och en berättelse vinner på att vara mindre förutsägbar.

Sammantaget känns Sallermos berättarglädje igen och han får ihop historien på ett intressant sätt. På marginalen skulle vissa delar kunna utvecklas t ex går det inledande polisarbetet ganska långsamt med fokus på vapenmodeller snarare än kopplingen till det bordade fartyget och vad som funnits ombord.

PS. Tack för recensionsexemplaret. DS.

Idealisten

Den tidigare justitieministern Thomas Bodström har, liksom sin norska motsvarighet Anne Holt, skrivit flera deckare. Jag har nu läst en av dem, “Idealisten” (2009). Hos många har jag märkt en stor skepsism mot Bodströms böcker. Bland vissa har jag anat ett “inte kan väl en politiker”. Det är inte vanligt att politiker skriver deckare, men läs Anne Holt och bedöm själv.

idealistenBodström har fått till en bra historia. När två politiker, varav en med invandrarbakgrund, mördas får samhället panik och hetsjakten är igång. Media förväntar sig snabba resultat och hyllar poliser som skjuter från höften, men är allt som det verkar?

Språket är funktionellt, men blir ibland klyschigt och saknar tillräcklig variation. När jag för femtielfte gången läser uttrycket “slog det honom/henne” är jag på väg att kasta ut boken genom fönstret.

Att politiker, poliser, advokater och journalister framställs som cyniska har flera recensenter kritiserat, men det hör snarast till genren. Det handlar ju om misslyckade och korrupta personer. I deckare som höjer sig över mängden finns dock drag hos karaktärerna som överraskar och ger en ytterligare dimension (t ex Jenny Rogneby, Anna Karolina, Sara Lövestam).

Jag uppfattar det inte som att någon person riktigt har huvudrollen i berättelsen utan att den i ganska lika delar kretsar kring polisen Susanne, advokaten Mattias och den tidigare justitieministern Gerd. Medan Gerd blir för kantig och jag inte riktigt får grepp om Susanne så känns gestaltningen av Mattias trovärdig. Det är nog också den karaktär där författaren hämtat mest från sig själv.

Sammantaget är Idealisten en angelägen berättelse med stor aktualitet där Bodström drar nytta av sina erfarenheter från såväl toppolitiken som advokatyrket. Miljöer som riksdagen, polishuset och advokatbyrån beskrivs med säker hand. Gestaltningen har sina brister, men går att ha överseende med. Bodströms deckare är inte den bästa jag läst, men också långt ifrån den sämsta.

När marken skakar

systerland-roman_55b91f482a6b22618f0cde29I “Systerland” får vi följa Kate som till synes lever ett normalt liv i Saint Louis som gift med Jeremy och mamma till bebisen Owen och den snart tre år gamla Rosie. Tillvaron skakas dock om av den spontana tvillingsystern Vi. De är så tydligt varandras motsatser att det nästan blir överdrivet.

De bråkar ibland, men berättelsens finaste stunder är när de hjälps åt.  Systrarna är båda synska, men det som är en förbannelse för Kate, är en gåva för Vi. Romanens puls är Vi:s förutsägelse om en kommande jordbävning. Genom tillbakablickar som skickligt varvas med nutid drivs vi fram mot det spännande slutet.

Författarinnan behärskar sitt hantverk, men jag irriterar mig på att jaget (Kate) ska kommentera allt så att väldigt lite lämnas åt läsaren. En miss i översättningen som stör är systerns namn, Vi, då jag ett flertal gånger förväxlar det med “vi”. Sammantaget är det en gripande historia där jag verkligen vill veta hur det ska gå för systrarna.

En annorlunda resa

Att läsa Jan-Åke Sallermos novell “Han tog tåget till himlen” är som att sitta runt lägerelden i goda vänners lag. Efter att ha sjungit “Temperaturen är hög uti kroppen” tar en kär och rejält skäggig vän till orda: “Dagen var en tisdag i slutet på augusti”. Det är då som John kliver på tåget.

eld2_51a8adf49606ee5125427f7dTill synes handlar berättelsen om hans resa, men egentligen handlar den om någonting helt annat. Om döden, men också om livet, hur det inte alltid var så där härligt som det känns runt elden. Jag sugs in i berättelsen, mycket tack vare den starka närvarokänslan. Det som får mig att stanna kvar är Johns fascinerande livsöde. 

Den talspråkiga stilen är mer funktionell än finlir och styrkan ligger i berättarglädjen. Skickligt planterar Sallermo antydningar som skakar om förutsättningarna innan glöden slocknat.  

PS. Tack för recensionsexemplaret! DS.

Gin och tonic på 8.04-tåget

kvinnan-pa-tagetKvinnan på tåget är en fantastisk titel som säger mycket om bokens upplägg. Vi ser allt genom tre kvinnors perspektiv och huvudsakligen befinner vi oss i Rachels huvud. Det är hon som sitter på tåget som går 8.04 respektive 17.56. Hennes glimtar genom fönstret ger en perfekt ram för att i rätt takt berätta om ”Jason”, ”Jess” och det brott som sker.

Det är en utmaning att läsa böcker som lyfts till skyarna, men Paula Hawkins driver upp tempot för varje sida tills vi rusar mot det dramatiska slutet. Kvinnan på tåget kommer nog inte toppa min bästa-lista för 2016, men däremot stannar Rachel kvar i minnet. Hennes alkoholism känns väldigt trovärdigt skildrad. Jag är ingen expert, men har haft närstående som druckit för mycket.

Jag kan definitivt rekommendera boken för dig som gillar thrillers med starka kvinnoporträtt.

Akademins korta lista

På torsdag är den stora dagen när Sara Danius står vid den världsberömda dörren. Här kommer exklusivt för bloggen den korta listan med de aktuella kandidaterna, utan inbördes ordning.

165e8b29596208e22fbdb33bead200e1Nawal El Saadawi som riskerat allt för att med sitt berättande flytta fram gränserna för kvinnors rättigheter, för hela mänskligheten. Hon avskedades från sitt arbete, har blivit censurerad och satts i fängelse, men inget har hindrat denna produktiva författare som är en av arabvärldens viktigaste röster.

Svetlana Aleksijevitj som med dokumentärromanen och en fantastisk prosa ger kött och blod till vad som händer i Ryssland. Hon kan ges det pris som Ryzard Kapuchinski aldrig hann få.

Nina Bouraoui slog igenom ordentligt 2005 med ”Mina onda tankar/Mes mauvaises pensées”. Hennes febriga poetik i gränslandet mellan olika identiteter (flicka/kvinna/man/fransk/algerisk) gräver djupt i de mänskliga livsvillkoren av idag.

Maryse Conde från Guadalope låter oss komma oerhört nära de kvinnor och män som tvingas leva med kolonialismens konsekvenser, med skammen av en våldtäkt, av ett oönskat barn, av att ha svikit bilden av sig själv. Hos Conde blir det konkret och mörkt, men aldrig svalt eller hopplöst. Livet går vidare, på något sätt.

Margaret Atwood behärskar många genrer och har i sitt långa författarskap använt såväl tragikomiken, dystopin, spökhistorien som science fiction för att berätta om kvinnors livsvillkor på ett banbrytande sätt.

Slutligen, vem tror du får priset?