Årets bästa böcker (som jag läst 2017)

Årets läsning och lista har ännu mer än tidigare år ett tydligt tema; starka kvinnor som driver handlingen och männen mot den dramatiska, våldsamma upplösningen. Och så några undantag, bland annat en brännhet fackbok som nominerades till Augustpriset.

Bubblare: Prio ett av Emelie Schepp
Den enkla sanningen av Mark Johnson

10) Smärtans hus av Jo Nesbö
Nesbö har i likhet med femman ett språk som i sig gör det spännande att läsa. Vissa scener är fantastiska och intrigen bra, men kanske har tiden runnit ifrån boken som skrevs 2002. Vissa karaktärer känns också allt för stereotypa. 

astragal9) Astragal av Albertine Sarrazin
Inledningsvis blir jag knockad, av Patti Smiths förord, av Sarrazins språk, men mest av attityden – wow. Berättelsen är delvis självbiografisk och börjar med att hon flyr från fängelset. Sedan tappar den fart och det blir väl mycket av hennes väntan på sin älskade Julien. 

8) Brandvakt av Sven Olov Karlsson
En fackbok spännande som en deckare med en död och flera tänkbara skyldiga. Markberedaren? Skogsbolaget? Räddningsledare som gjorde felbedömningar? Eller någon annan som kunde gjort oss mer redo för denna väldiga skogsbrand som härjade i Västmanland 2015.

7) Jerusalem del 1 av Selma Lagerlöf
En svensk klassiker där denna första del utspelar sig i byn Nås i Dalarna i slutet på 1800-talet. Genom skicklig gestaltning skildras en grupp människor mitt under väckelsen i spänning mellan Jerusalem och hembygden, mellan uppbrott och trygghet. 

6) Liv av Mikaela Bley9789175037554_200x_liv_pocket
TV4-reportern Ellen Tamm drabbar mig i klass med Therese Bohmans kvinnor. Hon bryter också med normer på ett liknande sätt. Efter ett sammanbrott tvingas Ellen till föräldrahemmet, slottet Örelo på landsbygden. Intrigen är bra med de rätta vändningarna, men får något av upprepning över sig och det blir mycket att reportern tjatar på sin poliskontakt att berätta saker.

5) Inland av Arne Dahl
Katt och råtta-leken fortsätter i andra delen av Dahls nya serie. Jag imponeras av språket, karaktärerna, vändningarna och de skickligt utplanterade villospåren. Det blir dock allt för konstruerat på slutet. 

4) Annabelle av Lina Bengtsdotter
Hyllad debut som även jag gillade. På samma tema som “Liv”. Det som sticker ut är atmosfären, hur väl Bengtsdotter fångat känslan att komma tillbaka till den där platsen och hur beteenden går i arv.  

3) Älskaren av Marguerite Duras
Jag inser att de flesta av böckerna på listan är nära besläktad med någon annan och att komplicerad kärlek ofta hamnar högt upp på mina listor. Så även i år. I Duras klassiker är det relationen mellan dottern och den manlige älskaren, eller snarare mellan dottern och hennes moder. I likhet med listans etta vänder och vrider Duras på frågan om makt i relationen, vem som förför eller förstör för vem. 

97891462336022) Husdjuret av Camilla Grebe
Årets kriminalroman blev också min favorit i genren. Grebe tar det “Liv” och “Annabelle” gjorde riktigt bra ett steg längre. Porträttet av den återvändande polisen Malin är starkt, men det som får berättelsen att blomma ut är Jakes personlighet, Hannes olycka och hur det som sker i denna avkrok har bäring på oss alla. 

Trumvirvel…

1) Aftonland av Therese Bohman
En av mina favoritförfattare är tillbaka med en riktig understrykare. Huvudpersonen är äldre och har en Position; professor i konstvetenskap, men ensamheten gestaltas lika hjärtskärande som i “Den andra kvinnan”. Och tillfälligheten i den lycka som uppstår. 

Not 1: Jag har såklart läst min egen “Fredsdrottningen”, men i ett utslag av ödmjukhet väljer jag att inte ta med den på listan.

Not 2: Tidigare års listor finns att läsa här.

Advertisements

Starkt om ensamhet

”Och framför bagagebandet som rullade vidare fast det var tomt tänkte hon att det var livet hon väntade på. Det som kom till alla utom henne.”

”Var det därför de hade vuxna liv med familjer och villor och vitrinskåp och hon hade en bullrig tvåa full med böcker och ensamhet?”

aftonland

Jag stryker under något på nästan varje sida, vilket är ovanligt för skönlitterära verk. Formuleringar som är så träffsäkra och tänkvärda. En annan roman var Therese Bohmans förra ”Den andra kvinnan” som i mycket delar samma stil och teman.

Samtidigt är ”Aftonland” ännu tydligare en idéroman där reflektioner kring konst, samhälle och relationer får ta stor plats i mellanrummen till själva handlingen. I centrum står konstprofessorn Karolina Andersson som på ett sätt har den manlige läkarens roll i förhållande till det aldrig namngivna jaget i ”Den andra kvinnan”.

Däremot upplever båda kvinnorna en stark känsla av utanförskap och att lyckan aldrig varar. De tar för sig av männen, men när de väl tror sig ha hittat något att bygga på skiter det sig. För Karolina tickar dessutom den biologiska klockan och hon funderar mycket på kvinnans orättvisa lott.

Kännetecknande för Bohmans båda romaner är intresset för det förbjudna, för karaktärer som gör val andra skulle tycka var omoraliska. Ordet tabu tycks trigga författaren att grotta ner sig i det och låta människor korsa den gränsen, tycka och göra saker på tvärs med tidsandan.

Själva titeln känns ovanligt träffsäker. Berättelsen inleds under sensommarens sista ryck och fortsätter in i hösten. Ja, hela samhället är inne i sin skymningsperiod, eller med Karolinas ord ”manieristiska fas”: ”Som en bukett tulpaners våldsamma utslocknande, den sista hämningslösa fasen innan de skrumpnar och dör.” Sedan föds något nytt.

Genom romanen ställs frågan vad vi förtjänar och om vi får det. Helt klart är att ”Aftonland” förtjänar att bli läst.

Naket och drabbande

Therese Bohman, vars debut hyllades av Oprah Winfrey, fortsätter berätta passionerade historier om kvinnor som går sin egen väg. ”Den andra kvinnan” utspelar sig i för Bohman bekanta miljöer då hon växte upp i Norrköping och likt jaget har arbetat i bespisningen på Vrinnevisjukhuset.

den-andra-kvinnanRomanen är skriven i jagform och vi upplever allt utifrån den andra kvinnans blick. Hennes namn förblir okänt, men perspektivet passar romanen som pannkakor till ärtsoppa. Inte bara för att jaget som ung, fattig älskarinna till en välbärgad och gift läkare hade varit så lätt att se ner på. Nej, hennes ocensurerade, oemotsagda version är drabbande och får romanen att sticka ut i bokfloden.

Jaget är inget offer utan den som spanar in älskaren, ser fram emot deras möten, älskar honom och tycker det är skönt. Hon hoppas på mer, men är medveten om sin situation. Älskarinna är hon på hans villkor. Däremot äger hon berättelsen vilket understryks av att relationen med älskaren inleds först när en femtedel av boken passerat.

Även om hon gillar hans blick och självsäkerhet kunde det varit någon annan. Jaget som studerat litteraturvetenskap, men nu arbetar som timvikarie i sjukhusets servering känner sig annorlunda, inte minst inför systerskapet, långt innan hon tar sig älskarinnans roll.

”På det hela taget var jag alltid ensam” ekar som ett återkommande credo. Hon går på fester, har arbetskamrater, vänner och älskare, men känner sig som en främling i tillvaron, eller som en praktikant hos de välordnade, de som vet sin plats.

Detta utanförskap underlättar steget att bli älskarinna. Hon tycker inte om den hon är, snarare den hon blir i älskarens ögon och strävar mot det sanna, det sköna. Och till skillnad från Madame Bovary läser hon inte romantiska äventyr utan Dostojevskij och Thomas Mann.

Det stora hotet är inte socialt utanförskap som hon redan känner utan att bli kvar där hon är, att ”skrapa ur kall mat i en ho resten av livet”. Samtidigt har hon aldrig haft någon tydlig plan för sitt liv. Även om jaget skulle ogilla att se sig som en del av arbetarklassen delar hon känslan av annorlundaskap med många klassresenärer.

Skildringen av arbetslivet känns trovärdig med arbetskamraten som sällan blir inringd och hur jaget försöker göra det bästa möjliga av salladsbordet, men att möjligheterna inte är särskilt bra. Tonen och känslan av maktlöshet liknar den i Jenny Wrangborgs ”Kallskänken”.

Romanen är mycket, men inte en turistbroschyr för Norrköping som målas i huvudsak mörka färger, särskilt dess hamn används effektivt för att gestalta jagets känslor, eller som hon skriver: ”Det har gjort mig lugn att veta att någon ser till att man fortfarande kan lämna den här staden vattenvägen.”

Även om jagets liv på många sätt är anspråkslöst blir det aldrig tråkigt. Istället trappas insatserna upp, relationen med läkaren fördjupas och vi skyndar mot slutet. Ska de få varandra? Vad får det för konsekvenser? Eller lämnar hon, likt fartygen, den sjunkande staden?

Martina Haag kan det här med smärta

9789164203816_200x_det-ar-nagot-som-inte-stammerGenom dagboken kommer vi nära och känner med berättarjaget Petra som blir lämnad av sin man. Om vi fått höra honom och andra inblandade skulle de säkert säga emot och nyansera, men det känns inte viktigt. ”Det är något som inte stämmer” handlar inte om det. Det här är en kvinnas upplevelse av att den familj som hon trott på i femton år inte längre finns.

Dagboken varvas med anteckningar från tre veckor som stugvärd i nationalparken Sarek – Europas sista vildmark. Jag blir ibland irriterad på att Petra stannar så länge i hoppet om att mannen ska komma tillbaka och därmed ställer sitt liv på paus. Samtidigt är det ett vanligt sätt att reagera och Haag skildrar det med stor skärpa för detaljer, nästan klaustrofobiskt när klockan inte tycks bli mer än 06.24.

Det blir allt för många variationer på ”jag dog”, men vildmarken kontrasterar fint mot det storstadsliv hon varit van vid. Haag tar vara på de möjligheter som ensamheten, de olika gästerna, vinden, regnet, lodjuren och fjällen ger för att gestalta att det finns en väg framåt.  Även om det står fel i guideboken. Romanen är relativt kort, men håller för en omläsning.

Om jag var din tjej

Flicka möter pojke, brottas med sin identitet, får vänner, blir besviken ibland, har en besvärlig relation till sin pappa och bär på en hemlighet. Amanda Hardy är inte som andra, men vem är det? Jag tror många kan känna igen sig i hennes tonårstid även om just hennes hemlighet är att hon föddes som Andrew.

Om-jag-var-din-tjej_plano1Jag rycks med i berättelsen som är gripande och insiktsfullt skriven av Meredith Russo som själv föddes i fel kropp. På marginalen blir berättelsen väl mallad och de givna könsrollerna känns helt avgörande. Killar slåss, men tjejer förintar varandra med ord medan föräldrarna inget förstår. För att inte tala om fördomsberget som är högre än K2.

Samtidigt är det inte så konstigt då den utspelas i amerikanska södern under high school-tiden. Det behöver inte vara så, men i skolan som sammanfaller med vuxenblivandet spelar könet eller snarare att passa in väldigt stor roll. Russo använder också ibland mallen för att överraska oss.

Genialiskt nog är berättelsen upplagd så att nuet där vi får följa Amanda som det går ganska bra för kontrasteras med tillbakablickar på Andrew som fick utstå mycket trakasserier. Det påminner mig om att mobbning inte handlar om den som mobbas utan om mobbarna. Du behöver inte sticka ut särskilt mycket för att bli utsatt för deras vedervärdigheter.

Ibland viftas mobbning bort som ”ungdomssynder”, men tänk på den som fick sår för livet och att en förlorad barndom inte kan fås tillbaka. Det är inte heller alla som överlever. Enligt en rapport från Folkhälsomyndigheten om transpersoners hälsa förra året uppgav cirka en tredjedel av de som svarat på enkäten att de någon gång försökt att ta sitt liv.

Hur svårt ska det vara egentligen att låta människor få vara den de är? Genom läsningen undrar jag varför Amanda hela tiden ska vara rädd att bli avslöjad. Som vad? Som oäkta? Hon säger det själv bäst: ”Jag har alltid varit tjej, alltid”.

Sommaren med Sarah Waters

Eller i alla fall två veckor med hennes böcker. Vår relation inleddes när jag i höstas upptäckte debuten ”Kyssa sammet”. Det är lätt att leva sig in i berättelsen och identifiera sig med ostronflickan Nancy i 1890-talets viktorianska London. När hon sitter i logen på Music Hall-teatern och suktar efter Kitty sitter jag också där och hoppas bli den som får en ros.

041511nightwatch2Jag har nu läst ”Livstråden” och ”Nattvakten”. De har det gemensamt med ”Kyssa sammet” att de utspelar sig i historisk tid, att berättelserna till största delen bärs av kvinnliga karaktärer, att det sexuella, antingen relationerna och samlagen eller längtan och fantasierna får stort utrymme samt att de skildrar en eländig tid där människor ibland tvingas svika varandra för att klara sig.

Medan ”Kyssa sammet” har en rak kronologi och är en klassisk utvecklingsroman har ”Livstråden” två parallella tidsplan som skapar en osäkerhet kring hur saker förhåller sig ända till sista sidan. ”Nattvakten” går däremot bakåt genom att börja 1947, fortsätta 1944 och avslutas 1941. Waters använder detta skickligt för att skapa en spännande upprullningsroman.

I ”Livstråden” får vi gå med Miss Prior/Aurora i det stora och fruktade fängelset Millbank nära Themsen. I kylan och fukten söker fångar och fångvakterskor olika sätt att överleva. Prior inser snart att skillnaden mellan henne och de som sitter i cellerna inte är särskilt stor. Här finns mycket längtan, men det är också Waters mörkaste berättelse så ha näsduken redo.

I ”Nattvakten” håller London på att bombas sönder och vi får följa vapenvägrare, en kvinna som är ihop med en gift man samt tre lesbiska kvinnor, varav två är ambulansförare. Det är välskrivet och spännande, men inte lika gripande då det blir mer splittrat. Jag fångas genast av Kay och vill läsa om just henne. Vartefter växer dock även de andra karaktärerna bortom det självklara.

Sammantaget är det underbart att en regnig sommardag vira en filt om kroppen och dras in i Sarah Waters värld. En bit choklad kan dock behövas då det stundom är mörkt och svekfullt, men också mycket känslor och passion. Böckerna är fantastisk underhållning, men Waters ger även generationer av kvinnor ett erkännande som de inte fick under sin livstid.

Det finns ytterligare tre böcker utgivna på svenska och recensioner utlovas. Jag vill också tipsa om BBC:s filmatiseringar. Läs böckerna först, men smygtitta gärna på detta underbara klipp från ”Nattvakten”.