Vad gör en deckare riktigt bra?

Efter att ha läst många svenska deckare och själv skrivit ”Fredsdrottningen” vill jag lyfta fram några kännetecken.

prio-ettAllra viktigast för mig är huvudpersonen, att hen går att förstå och gärna sticker ut. Det blir ofta bättre desto större utrymme hen får. Detta lär vara en del av förklaringen till framgångarna för Norrköpings egen deckardrottning Emelie Schepp som skriver om den starka och egensinniga åklagaren Jana Berzelius vars förflutna både driver och jagar henne i “Märkta för livet”, “Vita spår” och “Prio ett”.

Hen kan vara oerhört skicklig på sitt jobb, snygg och framgångsrik, men behöver ha något som gör tillvaron besvärlig. Här är det vanligt att poliser har problem med alkohol eller tyngre droger, vilket jag tycker är ganska slitet. Då föredrar jag Jana liksom den papperslösa detektiven Kouplan hos Sara Lövestam som har det gemensamt att de inte alltid befinner sig på rätt sida lagen.

För att hålla intresset uppe behöver huvudpersonen en minst lika intressant antagonist. I varje berättelse finns förstås skurkar, men en bra antagonist förekommer i flera böcker och kommer huvudpersonen betydligt närmare. Även detta har Schepp lyckats väl med. Kampen mellan Jana Berzelius och Danilo Pena kräver allt högre insatser och löper som en röd tråd. Ett annat exempel på en sådan envig finns hos Christoffer Carlssons deckare om Leo Junker i kampen med den tidigare barndomsvännen John Grimberg.

Förutom antagonisten får det gärna finnas en partner till huvudpersonen. Millennium-serien skulle knappast blivit en sådan succé utan partnerskapet mellan Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander. De kan ibland komma ifrån varandra, fördunklas av svartsjuka med mera, men bidrar båda till att göra dramat till något utöver det vanliga. Jag gillar även den besvärliga relationen mellan polisen Amanda och gangstern Adnan i Anna Karolinas deckare.

storst-av-allt

Berättelsen behöver också ett fokus som kan vara ett tema, en händelse eller en plats. Någon som behärskar detta bättre än de flesta är Sofie Sarenbrant. Min favorit ”Avdelning 73” utspelar sig huvudsakligen på sjukhuset där huvudpersonen nästan hela tiden ligger i koma.

Underskatta inte heller atmosfären eller tonen i berättelsen. Här är Jens Lapidus en mästare, väl illustrerat redan i debuten ”Snabba cash” som är genomgående stenhård och där han delvis skapar ett nytt språk vilket förstås är riskabelt, men fungerar oerhört bra här.

Sist, men inte minst den fantastiska ”Störst av allt” av Malin Persson Giolito som har mycket av ovanstående. Starka karaktärer, ett berörande tema och en nästan klaustrofobisk närvaro. Här finns också en av de bästa inledningarna: ”Luften är grå och suddig av krutrök. Alla är skjutna utom jag. Jag har inte så mycket som ett blåmärke.”.

Advertisements

Spänning för hängmattan

imageimageJag har läst Arne Dahls “Utmarker” och Emelie Schepps “Märkta för livet”. Den ena veteran med många populära böcker, bland annat om A-gruppen bakom sig, den andra en succé som egenutgivare med ovan nämnda debut om åklagaren Jana Berzelius. Även “Utmarker” är början på en ny serie, om polisen Sam Berger. Den har gemensamt med “Märkta för livet” att det är ett mycket grovt brott som stegvis nystas upp, med kopplingar till huvudpersonens bakgrund och där instick från dåtiden utgör viktiga nycklar till gåtans lösning.

Schepp har skrivit en imponerande debut med starka karaktärer och mycket igenkänning i miljöerna för Norrköpingsbor. Enda svagheten är att det dröjer cirka 70-80 sidor innan jag fastnar. Därefter är jag å andra sidan fast. Dahl skriver pang på och lyckas genom klaustrofobisk stämning, överraskande vändningar liksom tickande klockor hålla uppe intresset hela vägen. Båda rekommenderas!

Spännande och samtida Sarenbrant

Jag har läst de två senaste deckarna av Sofie Sarenbrant; “Avdelning 73” och “Tiggaren”. De har mycket gemensamt och läses med fördel efter varandra.

732943De utspelar sig i den unga kriminalinspektören Emma Skölds universum och har ett underliggande budskap som högtidligt kan uttryckas ”se människan”. Och en sorg över att vi ofta inte gör det. Det kan gälla okända människor, men också de vi har omkring oss där det är lättare att skälla än kramas, att vi är lite för upptagna med oss själva helt enkelt.

Redan i inledningen av ”Avdelning 73” svävar Emma mellan liv och död på Danderyds sjukhus. Sarenbrant gör det mesta av ovissheten, de opersonliga sjukhuskorridorerna och låter oss gradvis ana vad som hänt medan Emmas närstående hanterar oron på olika sätt. Det är starka känslor och vi får följa dramat genom att vara ”inne i huvudet” på alla centrala karaktärer. Allra bäst tycker jag Hillevi fångas. Det hinner hända mycket och ibland överraskas jag, särskilt av slutet.

I ”Tiggaren” följer en tät kamp där insatserna höjs och allt ställs på sin spets. Här spelar tiggarenSoraya en viktig roll och några av bokens finaste scener är när vi kommer henne inpå livet, som oron för sonen Aurel och natten vid containern bland råttor och glassplitter.

Emma Sköld är vacker, satsar på jobbet, men också på familjen, är väldigt smart och relativt normal. Ändå tänker jag på Lisbeth Salander i Stieg Larssons böcker. Båda är starka individer som vet sitt värde, är beredda att gå mycket långt för att nå sanningen och ställs inför närmast oöverkomliga hinder som har med makt och män att göra.

Mordet på Orientexpressen

För ett sekel sedan skapade Agatha Christie sin egensinnige mästerdetektiv. Den korte belgaren med sin spetsiga mustasch erövrade snart världen med sitt intellekt. Han förekommer i trettiotre av hennes romaner och en av de mer kända är “Mordet på Orientexpressen” som getts ut i en ny, modernare översättning. Nu i pocket.

Mordet på OrientexpressenAgatha Christie är en gammal favorit och även om deckarna vad gäller gestaltning och karaktärer utvecklats mycket sedan hennes tid så är hon fortfarande svårslagen när det kommer till intrigerna. I det här fallet är det lyxiga tåget mellan Istanbul och Calais en genial brottsplats som skapar många möjligheter. Inget synes heller stämma överens, men allt får en överraskande och mycket raffinerad lösning. En av de verkligt klassiska. 

Jag gillar pusseldeckaren och i en tid när mordfall riskerar bli en väntan på att få svar från labbet om DNA-prov är det befriande att Poirot förlitar sig på “sina små grå celler”. “Mordet på Orientexpressen” rymmer såväl en skiss över tåget som sammanställningar från förhören. Läsaren är med vid genomgången av mordplatsen, förhören och granskningen av passagerarnas packning. Ändå blir det svårt att hänga med. En del saker blir extra knepigt för en svensk läsare, som att känna till namnet på butiken Debenham & Freebody. 

Ibland blir det väl mycket könsmässiga och nationella stereotyper, som när Poirot och två andra män resonerar om vem den skyldige är, t ex att italienare är kända för sitt våldsamma temperament. Jag skäms också å Poirots vägnar för de sarkasmer som hoppar ur hans mun, som ”lik en padda”, ”fula barn” och ”inte särskilt intelligent person”.

Sammantaget är det här ändå en klassiker som bör läsas. Det är också mer än underhållning då Christie skickligt väver in viktiga teman, som frågan om mord någonsin kan rättfärdigas. “Mordet på Orientexpressen” ger ett svar. Vilket är ditt?

 

För övrigt är omslaget av Sara R. Acedo mycket snyggt.

 

PS. Tack Bonniers för boken! DS.

När ingen vet

Berättelsen börjar dramatiskt med att israelisk kustbevakning bordat ett fartyg som smugglat svenska vapen. Några poliser i Linköping, under ledning av Göte Granberg, får i uppdrag att utreda hur det gått till och vem som ligger bakom. De inser snart att några är beredda att gå långt för att dölja sanningen.

pub_1776_coverTiteln på Jan-Åke Sallermos fjärde utgivning “När ingen vet” känns välfunnen då hemlighetsmakeriet kring vapenexporten är omfattande och både Boforsaffären och Saudivapen visade exempel på de ljusskygga aktiviteter som pågår. En del av handlingen utspelar sig också hos Saab som är den dominerande vapentillverkaren i Sverige.

Stundtals blir det mer än en deckare, som när Göte reflekterar kring sitt liv och sina relationer. En av bokens bästa partier är på sidan 68, t ex: ”Hon var hans chef, hon hade en helt annan bakgrund, välutbildad och modern i sitt varande och tänkande… De stod varandra närmare i sinnet än vad han någonsin hade kunnat tro. Bara hans brist på mod att säga något till henne hade begränsat allt.” Här kommer Sallermo in på teman som ensamhet och klasskillnader. Detta hade gärna fått ta större plats, inte minst genom att följa deras relation lite mera i tid.

Persongalleriet är onödigt mansdominerat och utöver Vanja Hoffsten har kvinnorna undanskymda roller i egenskap av sambo/älskarinna. Visst är även polisen mansdominerad och ännu mer försvarsindustrin liksom många hårdkokta deckare, men det finns gott om undantag från regeln och en berättelse vinner på att vara mindre förutsägbar.

Sammantaget känns Sallermos berättarglädje igen och han får ihop historien på ett intressant sätt. På marginalen skulle vissa delar kunna utvecklas t ex går det inledande polisarbetet ganska långsamt med fokus på vapenmodeller snarare än kopplingen till det bordade fartyget och vad som funnits ombord.

PS. Tack för recensionsexemplaret. DS.

Idealisten

Den tidigare justitieministern Thomas Bodström har, liksom sin norska motsvarighet Anne Holt, skrivit flera deckare. Jag har nu läst en av dem, “Idealisten” (2009). Hos många har jag märkt en stor skepsism mot Bodströms böcker. Bland vissa har jag anat ett “inte kan väl en politiker”. Det är inte vanligt att politiker skriver deckare, men läs Anne Holt och bedöm själv.

idealistenBodström har fått till en bra historia. När två politiker, varav en med invandrarbakgrund, mördas får samhället panik och hetsjakten är igång. Media förväntar sig snabba resultat och hyllar poliser som skjuter från höften, men är allt som det verkar?

Språket är funktionellt, men blir ibland klyschigt och saknar tillräcklig variation. När jag för femtielfte gången läser uttrycket “slog det honom/henne” är jag på väg att kasta ut boken genom fönstret.

Att politiker, poliser, advokater och journalister framställs som cyniska har flera recensenter kritiserat, men det hör snarast till genren. Det handlar ju om misslyckade och korrupta personer. I deckare som höjer sig över mängden finns dock drag hos karaktärerna som överraskar och ger en ytterligare dimension (t ex Jenny Rogneby, Anna Karolina, Sara Lövestam).

Jag uppfattar det inte som att någon person riktigt har huvudrollen i berättelsen utan att den i ganska lika delar kretsar kring polisen Susanne, advokaten Mattias och den tidigare justitieministern Gerd. Medan Gerd blir för kantig och jag inte riktigt får grepp om Susanne så känns gestaltningen av Mattias trovärdig. Det är nog också den karaktär där författaren hämtat mest från sig själv.

Sammantaget är Idealisten en angelägen berättelse med stor aktualitet där Bodström drar nytta av sina erfarenheter från såväl toppolitiken som advokatyrket. Miljöer som riksdagen, polishuset och advokatbyrån beskrivs med säker hand. Gestaltningen har sina brister, men går att ha överseende med. Bodströms deckare är inte den bästa jag läst, men också långt ifrån den sämsta.

Gin och tonic på 8.04-tåget

kvinnan-pa-tagetKvinnan på tåget är en fantastisk titel som säger mycket om bokens upplägg. Vi ser allt genom tre kvinnors perspektiv och huvudsakligen befinner vi oss i Rachels huvud. Det är hon som sitter på tåget som går 8.04 respektive 17.56. Hennes glimtar genom fönstret ger en perfekt ram för att i rätt takt berätta om ”Jason”, ”Jess” och det brott som sker.

Det är en utmaning att läsa böcker som lyfts till skyarna, men Paula Hawkins driver upp tempot för varje sida tills vi rusar mot det dramatiska slutet. Kvinnan på tåget kommer nog inte toppa min bästa-lista för 2016, men däremot stannar Rachel kvar i minnet. Hennes alkoholism känns väldigt trovärdigt skildrad. Jag är ingen expert, men har haft närstående som druckit för mycket.

Jag kan definitivt rekommendera boken för dig som gillar thrillers med starka kvinnoporträtt.