Årets bästa böcker (som jag läst 2017)

Årets läsning och lista har ännu mer än tidigare år ett tydligt tema; starka kvinnor som driver handlingen och männen mot den dramatiska, våldsamma upplösningen. Och så några undantag, bland annat en brännhet fackbok som nominerades till Augustpriset.

Bubblare: Prio ett av Emelie Schepp
Den enkla sanningen av Mark Johnson

10) Smärtans hus av Jo Nesbö
Nesbö har i likhet med femman ett språk som i sig gör det spännande att läsa. Vissa scener är fantastiska och intrigen bra, men kanske har tiden runnit ifrån boken som skrevs 2002. Vissa karaktärer känns också allt för stereotypa. 

astragal9) Astragal av Albertine Sarrazin
Inledningsvis blir jag knockad, av Patti Smiths förord, av Sarrazins språk, men mest av attityden – wow. Berättelsen är delvis självbiografisk och börjar med att hon flyr från fängelset. Sedan tappar den fart och det blir väl mycket av hennes väntan på sin älskade Julien. 

8) Brandvakt av Sven Olov Karlsson
En fackbok spännande som en deckare med en död och flera tänkbara skyldiga. Markberedaren? Skogsbolaget? Räddningsledare som gjorde felbedömningar? Eller någon annan som kunde gjort oss mer redo för denna väldiga skogsbrand som härjade i Västmanland 2015.

7) Jerusalem del 1 av Selma Lagerlöf
En svensk klassiker där denna första del utspelar sig i byn Nås i Dalarna i slutet på 1800-talet. Genom skicklig gestaltning skildras en grupp människor mitt under väckelsen i spänning mellan Jerusalem och hembygden, mellan uppbrott och trygghet. 

6) Liv av Mikaela Bley9789175037554_200x_liv_pocket
TV4-reportern Ellen Tamm drabbar mig i klass med Therese Bohmans kvinnor. Hon bryter också med normer på ett liknande sätt. Efter ett sammanbrott tvingas Ellen till föräldrahemmet, slottet Örelo på landsbygden. Intrigen är bra med de rätta vändningarna, men får något av upprepning över sig och det blir mycket att reportern tjatar på sin poliskontakt att berätta saker.

5) Inland av Arne Dahl
Katt och råtta-leken fortsätter i andra delen av Dahls nya serie. Jag imponeras av språket, karaktärerna, vändningarna och de skickligt utplanterade villospåren. Det blir dock allt för konstruerat på slutet. 

4) Annabelle av Lina Bengtsdotter
Hyllad debut som även jag gillade. På samma tema som “Liv”. Det som sticker ut är atmosfären, hur väl Bengtsdotter fångat känslan att komma tillbaka till den där platsen och hur beteenden går i arv.  

3) Älskaren av Marguerite Duras
Jag inser att de flesta av böckerna på listan är nära besläktad med någon annan och att komplicerad kärlek ofta hamnar högt upp på mina listor. Så även i år. I Duras klassiker är det relationen mellan dottern och den manlige älskaren, eller snarare mellan dottern och hennes moder. I likhet med listans etta vänder och vrider Duras på frågan om makt i relationen, vem som förför eller förstör för vem. 

97891462336022) Husdjuret av Camilla Grebe
Årets kriminalroman blev också min favorit i genren. Grebe tar det “Liv” och “Annabelle” gjorde riktigt bra ett steg längre. Porträttet av den återvändande polisen Malin är starkt, men det som får berättelsen att blomma ut är Jakes personlighet, Hannes olycka och hur det som sker i denna avkrok har bäring på oss alla. 

Trumvirvel…

1) Aftonland av Therese Bohman
En av mina favoritförfattare är tillbaka med en riktig understrykare. Huvudpersonen är äldre och har en Position; professor i konstvetenskap, men ensamheten gestaltas lika hjärtskärande som i “Den andra kvinnan”. Och tillfälligheten i den lycka som uppstår. 

Not 1: Jag har såklart läst min egen “Fredsdrottningen”, men i ett utslag av ödmjukhet väljer jag att inte ta med den på listan.

Not 2: Tidigare års listor finns att läsa här.

Advertisements

Brandvakten – het kandidat till Augustpriset

Sommaren 2014 svettades vi i takt med att gräset blev allt brunare. Det var torrt som fnöske. Ändå pågick markberedningar långt in i Västmanlands skogar. Markberedningar leder ibland till gnistor och även små bränder. Entreprenören tömde brandsläckaren, men den här gången räckte det inte.

brandvaktenElden kom att bli en av Sveriges största någonsin. Många skadades och 30-årige Robert Svensson dog. Vem var den skyldige? Noggrann som Hercule Poirot i högform tittar Sven Olov Karlsson i “Brandvakten” under varje gran. Var markberedningen nödvändig? Kyrkan gör annorlunda.

En militärhelikopter som kunde gjort skillnad ombads åka vidare. Räddningstjänster från olika kommuner arbetade från varsin kant utan samordning. När helikoptrarna väl kom gick det bara att kommunicera med dem via sms.

Elden spred sig snabbare än många trodde var möjligt. Uppåt 100 meter på en minut. Den “hoppade” förbi en sjö och var snart nära författarens egen mark med skog som sparats i decennier.

Karlsson varvar i denna litterära fackbok kapitel om eldens härjningar med porträtt av personer som befann sig i hetluften, som en nobelpristagares översättare, ägaren till ett hotell som kom att fyllas av räddningspersonal och militärer när elden kom nära liksom räddningsledaren, den åttonde i raden, som äntligen styrde upp arbetet. 

Vad som stoppade elden? Vädret. Värmeböljan ersattes till slut med stigande luftfuktighet och sjunkande temperaturer.

Författaren vågar ha ett ärende: ”Har du skog? Och måste inte få ut pengar ur den? Låt den stå… Äger du nedlagd jordbruksmark? Beskoga.” Även vi andra kan hjälpa till genom att skänka pengar till organisationer som värnar skogen. För klimatets skull.

Vi behöver också rusta upp räddningstjänsten, enligt Karlsson. Både efter de besparingar som gjorts och för att behoven blir större. Här kunde de vinstrika skogsindustrierna bidra mer. Sverige är trots allt världens tredje största exportör av massa, papper och sågade trävaror.

På måndag får vi se vilka som får Augustpriset i de olika kategorierna. Här kan du läsa mer om de nominerade. Tack Svenska Förläggareföreningen för recensionsexemplaret.

Starkt om ensamhet

”Och framför bagagebandet som rullade vidare fast det var tomt tänkte hon att det var livet hon väntade på. Det som kom till alla utom henne.”

”Var det därför de hade vuxna liv med familjer och villor och vitrinskåp och hon hade en bullrig tvåa full med böcker och ensamhet?”

aftonland

Jag stryker under något på nästan varje sida, vilket är ovanligt för skönlitterära verk. Formuleringar som är så träffsäkra och tänkvärda. En annan roman var Therese Bohmans förra ”Den andra kvinnan” som i mycket delar samma stil och teman.

Samtidigt är ”Aftonland” ännu tydligare en idéroman där reflektioner kring konst, samhälle och relationer får ta stor plats i mellanrummen till själva handlingen. I centrum står konstprofessorn Karolina Andersson som på ett sätt har den manlige läkarens roll i förhållande till det aldrig namngivna jaget i ”Den andra kvinnan”.

Däremot upplever båda kvinnorna en stark känsla av utanförskap och att lyckan aldrig varar. De tar för sig av männen, men när de väl tror sig ha hittat något att bygga på skiter det sig. För Karolina tickar dessutom den biologiska klockan och hon funderar mycket på kvinnans orättvisa lott.

Kännetecknande för Bohmans båda romaner är intresset för det förbjudna, för karaktärer som gör val andra skulle tycka var omoraliska. Ordet tabu tycks trigga författaren att grotta ner sig i det och låta människor korsa den gränsen, tycka och göra saker på tvärs med tidsandan.

Själva titeln känns ovanligt träffsäker. Berättelsen inleds under sensommarens sista ryck och fortsätter in i hösten. Ja, hela samhället är inne i sin skymningsperiod, eller med Karolinas ord ”manieristiska fas”: ”Som en bukett tulpaners våldsamma utslocknande, den sista hämningslösa fasen innan de skrumpnar och dör.” Sedan föds något nytt.

Genom romanen ställs frågan vad vi förtjänar och om vi får det. Helt klart är att ”Aftonland” förtjänar att bli läst.

Lyriskt om rastlösa relationer

Lyra Ekström Lindbäck nominerades till Augustpriset för sin andra roman ”Ett så starkt ljus”. Och det är sällan jag läst en roman med så precisa formuleringar, ord jag bara var tvungen att stryka under och det sida upp och sida ner. Det märks att Lyra är en poet av rang. Eller som det står i motiveringen: ”ett språk präglat av snöljus längtan”.

lyra_ekstrom_lindback_foto_vide_koliHandlingen är en 20-någontings sökande efter kärlek eller snarare bekräftelse och att förstå sig själv. Jaget är ängsligt och självsäkert på samma gång. Bottnar i sitt varande som lesbisk, men sårbar inför andras blickar. Söker någon att dela liv och tankar med, men de har sina egna sätt att skydda sig från besvikelse och dömande.

Själv tycker jag Joanna är den mest intressanta karaktären, även om hon knappast lyfts fram på ett smickrande sätt. Störst utrymme får relationen med C. Här blir dock drömmen om C mer levande än personen som jaget möter.

Romanen är inte en klassisk berättelse med tydlig början och slut. Snarare får vi sitta med i orkanens öga där det är alldeles stilla, men du hör och ser förödelsen runt omkring, som också kan bli en läkande nystart. Det är även så meta då jagets dagboksskrivande blir ett manus, där boken kommenterar sig själv.

Jag måste dock rätta jaget som på ett ställe formulerar det så här: ”Jag ska skriva en bok om potentiella känslor. Inget kommer att hända och ingen kommer att känna något. Det kommer att bli fullkomligt ointressant.”  Tvärtom. Jaget/Lyra har skrivit en roman om känslor som jag kommer att gå tillbaka till och fundera på långt efter att nästa Augustpris delats ut.