På spaning i Paris

Det är inte lugnet som inspirerar på Café de Flore. Även mitt på eftermiddagen är det full fart och livliga, välljudande diskusioner över de rödklädda stolarna som behållit samma art deco stil sedan Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir satt här.

IMG_0362Hovmästaren rättar till glasögonen efter att ha rättat till en av de många männen i vit skjorta och svart väst som är på hugget och ofta står i kö utanför skrubben till kök där kaffet tillreds, sallader och champagne tas fram.

Till mig kommer en karaff vatten innan jag ens hunnit titta på menyn, vilket behövs denna dag när solen gassar. Jag hade hoppats möta våren i Paris. Kunde inte tro, då det nyligen snöade här, att det skulle vara som svensk sommar, minus regnet.

På Café de Flore finns inga böcker och heller inga hyllor som hos sin lika ikoniska granne, Les Deux Magots, där Djuna Barnes och hennes vänner i Paris litterära kretsar hade sitt andra hem. Däremot hörs ingen musik då det intellektuella utbytet ska stå i centrum.

Det sägs att caféet fortfarande är populärt bland författare, men här märks också att det ligger i Paris modekvarter, bredvid Louis Vuitton. Många gäster är chickt och stilrent klädda utan att rädas glada färger.

När jag ska beställa en café au lait och en croissant som legenden säger Marcel Proust levde på, stöter jag på patrull. Croissanter hör frukosten till och är slut, men de har rostat bröd. Jag prövar det och minns min barndoms frukostar. Även då var smöret för hårt, om det inte tagits ut i tid.

Simone hade rätt, det går att skriva på Café de Flore. Runt omkring mig pågår livet och mycket av litteraturen föds i ett sorlande nu. Antingen inåt, av egna tankar och minnen som väcks, eller utåt av sådant som händer runt författaren som lär sig att bli en allt skickligare observatör.

Då händer det, en kortklippt parisare i en löst sittande tröja tar fram anteckningsboken och skriver några rader. Om vad? Det vore ofint att snoka, men kanske några oförglömliga rader; L’homme est défini comme un être humain et une femme comme une femme – chaque fois qu’elle se comporte comme un être humain, elle est censée imiter le mâle (ur Det andra könet).

Caféet delar ut ett årligt pris, prix de Flore, till en lovande författare som förutom pengar berättigar till ett glas vin – varje dag under ett år. Jag undrar om det gör skrivandet lättare eller svårare.

Själv dricker jag ur det sista av kaffet och njuter av att ha varit här. En i raden av alla som önskat fånga mänskligheten med sin penna.

Advertisements

Årets bästa böcker (som jag läst 2017)

Årets läsning och lista har ännu mer än tidigare år ett tydligt tema; starka kvinnor som driver handlingen och männen mot den dramatiska, våldsamma upplösningen. Och så några undantag, bland annat en brännhet fackbok som nominerades till Augustpriset.

Bubblare: Prio ett av Emelie Schepp
Den enkla sanningen av Mark Johnson

10) Smärtans hus av Jo Nesbö
Nesbö har i likhet med femman ett språk som i sig gör det spännande att läsa. Vissa scener är fantastiska och intrigen bra, men kanske har tiden runnit ifrån boken som skrevs 2002. Vissa karaktärer känns också allt för stereotypa. 

astragal9) Astragal av Albertine Sarrazin
Inledningsvis blir jag knockad, av Patti Smiths förord, av Sarrazins språk, men mest av attityden – wow. Berättelsen är delvis självbiografisk och börjar med att hon flyr från fängelset. Sedan tappar den fart och det blir väl mycket av hennes väntan på sin älskade Julien. 

8) Brandvakt av Sven Olov Karlsson
En fackbok spännande som en deckare med en död och flera tänkbara skyldiga. Markberedaren? Skogsbolaget? Räddningsledare som gjorde felbedömningar? Eller någon annan som kunde gjort oss mer redo för denna väldiga skogsbrand som härjade i Västmanland 2015.

7) Jerusalem del 1 av Selma Lagerlöf
En svensk klassiker där denna första del utspelar sig i byn Nås i Dalarna i slutet på 1800-talet. Genom skicklig gestaltning skildras en grupp människor mitt under väckelsen i spänning mellan Jerusalem och hembygden, mellan uppbrott och trygghet. 

6) Liv av Mikaela Bley9789175037554_200x_liv_pocket
TV4-reportern Ellen Tamm drabbar mig i klass med Therese Bohmans kvinnor. Hon bryter också med normer på ett liknande sätt. Efter ett sammanbrott tvingas Ellen till föräldrahemmet, slottet Örelo på landsbygden. Intrigen är bra med de rätta vändningarna, men får något av upprepning över sig och det blir mycket att reportern tjatar på sin poliskontakt att berätta saker.

5) Inland av Arne Dahl
Katt och råtta-leken fortsätter i andra delen av Dahls nya serie. Jag imponeras av språket, karaktärerna, vändningarna och de skickligt utplanterade villospåren. Det blir dock allt för konstruerat på slutet. 

4) Annabelle av Lina Bengtsdotter
Hyllad debut som även jag gillade. På samma tema som “Liv”. Det som sticker ut är atmosfären, hur väl Bengtsdotter fångat känslan att komma tillbaka till den där platsen och hur beteenden går i arv.  

3) Älskaren av Marguerite Duras
Jag inser att de flesta av böckerna på listan är nära besläktad med någon annan och att komplicerad kärlek ofta hamnar högt upp på mina listor. Så även i år. I Duras klassiker är det relationen mellan dottern och den manlige älskaren, eller snarare mellan dottern och hennes moder. I likhet med listans etta vänder och vrider Duras på frågan om makt i relationen, vem som förför eller förstör för vem. 

97891462336022) Husdjuret av Camilla Grebe
Årets kriminalroman blev också min favorit i genren. Grebe tar det “Liv” och “Annabelle” gjorde riktigt bra ett steg längre. Porträttet av den återvändande polisen Malin är starkt, men det som får berättelsen att blomma ut är Jakes personlighet, Hannes olycka och hur det som sker i denna avkrok har bäring på oss alla. 

Trumvirvel…

1) Aftonland av Therese Bohman
En av mina favoritförfattare är tillbaka med en riktig understrykare. Huvudpersonen är äldre och har en Position; professor i konstvetenskap, men ensamheten gestaltas lika hjärtskärande som i “Den andra kvinnan”. Och tillfälligheten i den lycka som uppstår. 

Not 1: Jag har såklart läst min egen “Fredsdrottningen”, men i ett utslag av ödmjukhet väljer jag att inte ta med den på listan.

Not 2: Tidigare års listor finns att läsa här.

Årets starkaste läsupplevelse

“För den som sitter i glaskupan, tom och stel som ett dött spädbarn, är världen själv den onda drömmen.” Så beskriver Esther Greenwood sitt eget tillstånd i Sylvia Plaths klassiker Glaskupan som jag nu läst för första gången. Och jag gillar den väldigt mycket. När den duktiga flickan ska bli kvinna går inget som planerat. Plath låter oss komma in under huden på en färgstark och komplicerad karaktär som ser världen i svart och vitt. Det livfulla språket visar att vi har att göra med en skicklig poet.

imageGlaskupan har haft ett stort inflytande på sina läsare och många har nog tänkt som Samantha Ellis skriver i Mina hjältinnor: “Precis som Esther svärmade jag för lidandet.” Visst lider Esther. Hon känner sig fjärmad från världen, gör flera självmordsförsök och förnedrar sig inför okända män. Lidandet rymmer starka känslor, men mest ett främlingskap, att världen inte längre är begriplig, att den förväntade kvinnorollen är för trång och motståndet för ointressant.

Esther söker en utväg, men hon väljer exempelvis bort alternativet att dränkas av det inkommande och kalla tidvattnet då det verkar för smärtsamt. Hon frossar inte i lidande, men i sitt deprimerade tillstånd är glaset halvtomt. Inte heller hjälper den tidens amerikanska kristendom där tal om Guds straff används för att hålla unga flickor på plats. Även Samantha Ellis ser en annan Esther när hon långt senare återkommer till boken. Ellis skriver: “När lidandet kommer bemöter hon det med vrede och kraft.”

Glaskupan är delvis självbiografisk och starkt förbunden med att författarinnan tog sitt liv en månad efter bokens publicering. Boken är ändå en hand att hålla i för den som mår riktigt dåligt. Sylvia Plath klarade sig inte, men i Glaskupan erbjuder sjukvården en väg tillbaka och Doktor Nolan får, trots att elchocker används, symbolisera de vänliga människor som kan ge den hjälp som behövs för att ta sig ur ett destruktivt beteende.

Mordet på Orientexpressen

För ett sekel sedan skapade Agatha Christie sin egensinnige mästerdetektiv. Den korte belgaren med sin spetsiga mustasch erövrade snart världen med sitt intellekt. Han förekommer i trettiotre av hennes romaner och en av de mer kända är “Mordet på Orientexpressen” som getts ut i en ny, modernare översättning. Nu i pocket.

Mordet på OrientexpressenAgatha Christie är en gammal favorit och även om deckarna vad gäller gestaltning och karaktärer utvecklats mycket sedan hennes tid så är hon fortfarande svårslagen när det kommer till intrigerna. I det här fallet är det lyxiga tåget mellan Istanbul och Calais en genial brottsplats som skapar många möjligheter. Inget synes heller stämma överens, men allt får en överraskande och mycket raffinerad lösning. En av de verkligt klassiska. 

Jag gillar pusseldeckaren och i en tid när mordfall riskerar bli en väntan på att få svar från labbet om DNA-prov är det befriande att Poirot förlitar sig på “sina små grå celler”. “Mordet på Orientexpressen” rymmer såväl en skiss över tåget som sammanställningar från förhören. Läsaren är med vid genomgången av mordplatsen, förhören och granskningen av passagerarnas packning. Ändå blir det svårt att hänga med. En del saker blir extra knepigt för en svensk läsare, som att känna till namnet på butiken Debenham & Freebody. 

Ibland blir det väl mycket könsmässiga och nationella stereotyper, som när Poirot och två andra män resonerar om vem den skyldige är, t ex att italienare är kända för sitt våldsamma temperament. Jag skäms också å Poirots vägnar för de sarkasmer som hoppar ur hans mun, som ”lik en padda”, ”fula barn” och ”inte särskilt intelligent person”.

Sammantaget är det här ändå en klassiker som bör läsas. Det är också mer än underhållning då Christie skickligt väver in viktiga teman, som frågan om mord någonsin kan rättfärdigas. “Mordet på Orientexpressen” ger ett svar. Vilket är ditt?

 

För övrigt är omslaget av Sara R. Acedo mycket snyggt.

 

PS. Tack Bonniers för boken! DS.