Vad gör en deckare riktigt bra?

Efter att ha läst många svenska deckare och själv skrivit ”Fredsdrottningen” vill jag lyfta fram några kännetecken.

prio-ettAllra viktigast för mig är huvudpersonen, att hen går att förstå och gärna sticker ut. Det blir ofta bättre desto större utrymme hen får. Detta lär vara en del av förklaringen till framgångarna för Norrköpings egen deckardrottning Emelie Schepp som skriver om den starka och egensinniga åklagaren Jana Berzelius vars förflutna både driver och jagar henne i “Märkta för livet”, “Vita spår” och “Prio ett”.

Hen kan vara oerhört skicklig på sitt jobb, snygg och framgångsrik, men behöver ha något som gör tillvaron besvärlig. Här är det vanligt att poliser har problem med alkohol eller tyngre droger, vilket jag tycker är ganska slitet. Då föredrar jag Jana liksom den papperslösa detektiven Kouplan hos Sara Lövestam som har det gemensamt att de inte alltid befinner sig på rätt sida lagen.

För att hålla intresset uppe behöver huvudpersonen en minst lika intressant antagonist. I varje berättelse finns förstås skurkar, men en bra antagonist förekommer i flera böcker och kommer huvudpersonen betydligt närmare. Även detta har Schepp lyckats väl med. Kampen mellan Jana Berzelius och Danilo Pena kräver allt högre insatser och löper som en röd tråd. Ett annat exempel på en sådan envig finns hos Christoffer Carlssons deckare om Leo Junker i kampen med den tidigare barndomsvännen John Grimberg.

Förutom antagonisten får det gärna finnas en partner till huvudpersonen. Millennium-serien skulle knappast blivit en sådan succé utan partnerskapet mellan Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander. De kan ibland komma ifrån varandra, fördunklas av svartsjuka med mera, men bidrar båda till att göra dramat till något utöver det vanliga. Jag gillar även den besvärliga relationen mellan polisen Amanda och gangstern Adnan i Anna Karolinas deckare.

storst-av-allt

Berättelsen behöver också ett fokus som kan vara ett tema, en händelse eller en plats. Någon som behärskar detta bättre än de flesta är Sofie Sarenbrant. Min favorit ”Avdelning 73” utspelar sig huvudsakligen på sjukhuset där huvudpersonen nästan hela tiden ligger i koma.

Underskatta inte heller atmosfären eller tonen i berättelsen. Här är Jens Lapidus en mästare, väl illustrerat redan i debuten ”Snabba cash” som är genomgående stenhård och där han delvis skapar ett nytt språk vilket förstås är riskabelt, men fungerar oerhört bra här.

Sist, men inte minst den fantastiska ”Störst av allt” av Malin Persson Giolito som har mycket av ovanstående. Starka karaktärer, ett berörande tema och en nästan klaustrofobisk närvaro. Här finns också en av de bästa inledningarna: ”Luften är grå och suddig av krutrök. Alla är skjutna utom jag. Jag har inte så mycket som ett blåmärke.”.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s