Naket och drabbande

Therese Bohman, vars debut hyllades av Oprah Winfrey, fortsätter berätta passionerade historier om kvinnor som går sin egen väg. ”Den andra kvinnan” utspelar sig i för Bohman bekanta miljöer då hon växte upp i Norrköping och likt jaget har arbetat i bespisningen på Vrinnevisjukhuset.

den-andra-kvinnanRomanen är skriven i jagform och vi upplever allt utifrån den andra kvinnans blick. Hennes namn förblir okänt, men perspektivet passar romanen som pannkakor till ärtsoppa. Inte bara för att jaget som ung, fattig älskarinna till en välbärgad och gift läkare hade varit så lätt att se ner på. Nej, hennes ocensurerade, oemotsagda version är drabbande och får romanen att sticka ut i bokfloden.

Jaget är inget offer utan den som spanar in älskaren, ser fram emot deras möten, älskar honom och tycker det är skönt. Hon hoppas på mer, men är medveten om sin situation. Älskarinna är hon på hans villkor. Däremot äger hon berättelsen vilket understryks av att relationen med älskaren inleds först när en femtedel av boken passerat.

Även om hon gillar hans blick och självsäkerhet kunde det varit någon annan. Jaget som studerat litteraturvetenskap, men nu arbetar som timvikarie i sjukhusets servering känner sig annorlunda, inte minst inför systerskapet, långt innan hon tar sig älskarinnans roll.

”På det hela taget var jag alltid ensam” ekar som ett återkommande credo. Hon går på fester, har arbetskamrater, vänner och älskare, men känner sig som en främling i tillvaron, eller som en praktikant hos de välordnade, de som vet sin plats.

Detta utanförskap underlättar steget att bli älskarinna. Hon tycker inte om den hon är, snarare den hon blir i älskarens ögon och strävar mot det sanna, det sköna. Och till skillnad från Madame Bovary läser hon inte romantiska äventyr utan Dostojevskij och Thomas Mann.

Det stora hotet är inte socialt utanförskap som hon redan känner utan att bli kvar där hon är, att ”skrapa ur kall mat i en ho resten av livet”. Samtidigt har hon aldrig haft någon tydlig plan för sitt liv. Även om jaget skulle ogilla att se sig som en del av arbetarklassen delar hon känslan av annorlundaskap med många klassresenärer.

Skildringen av arbetslivet känns trovärdig med arbetskamraten som sällan blir inringd och hur jaget försöker göra det bästa möjliga av salladsbordet, men att möjligheterna inte är särskilt bra. Tonen och känslan av maktlöshet liknar den i Jenny Wrangborgs ”Kallskänken”.

Romanen är mycket, men inte en turistbroschyr för Norrköping som målas i huvudsak mörka färger, särskilt dess hamn används effektivt för att gestalta jagets känslor, eller som hon skriver: ”Det har gjort mig lugn att veta att någon ser till att man fortfarande kan lämna den här staden vattenvägen.”

Även om jagets liv på många sätt är anspråkslöst blir det aldrig tråkigt. Istället trappas insatserna upp, relationen med läkaren fördjupas och vi skyndar mot slutet. Ska de få varandra? Vad får det för konsekvenser? Eller lämnar hon, likt fartygen, den sjunkande staden?

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s