Lyra Ekström Lindbäck nominerades till Augustpriset för sin andra roman ”Ett så starkt ljus”. Och det är sällan jag läst en roman med så precisa formuleringar, ord jag bara var tvungen att stryka under och det sida upp och sida ner. Det märks att Lyra är en poet av rang. Eller som det står i motiveringen: ”ett språk präglat av snöljus längtan”.
Handlingen är en 20-någontings sökande efter kärlek eller snarare bekräftelse och att förstå sig själv. Jaget är ängsligt och självsäkert på samma gång. Bottnar i sitt varande som lesbisk, men sårbar inför andras blickar. Söker någon att dela liv och tankar med, men de har sina egna sätt att skydda sig från besvikelse och dömande.
Själv tycker jag Joanna är den mest intressanta karaktären, även om hon knappast lyfts fram på ett smickrande sätt. Störst utrymme får relationen med C. Här blir dock drömmen om C mer levande än personen som jaget möter.
Romanen är inte en klassisk berättelse med tydlig början och slut. Snarare får vi sitta med i orkanens öga där det är alldeles stilla, men du hör och ser förödelsen runt omkring, som också kan bli en läkande nystart. Det är även så meta då jagets dagboksskrivande blir ett manus, där boken kommenterar sig själv.
Jag måste dock rätta jaget som på ett ställe formulerar det så här: ”Jag ska skriva en bok om potentiella känslor. Inget kommer att hända och ingen kommer att känna något. Det kommer att bli fullkomligt ointressant.” Tvärtom. Jaget/Lyra har skrivit en roman om känslor som jag kommer att gå tillbaka till och fundera på långt efter att nästa Augustpris delats ut.
Qwintessa 